4 Första lagutskottets utlåtande Nr 48. En rekrytering efter nu antydda riktlinjer förutsätter emellertid att den civile ledamotens domarerfarenhet till fullo uppskattas och utnyttjas. Detta kan endast ske om han får uppdraget att var ordförande i domstolen. Att ordinarie domare skola sitta såsom ledamöter li domstol med en militär som ordförande förefaller ur alla synpunkter mindre lämpligt. Men även i sådana fall då en jurist som icke bekläder domarämbete ingår i en domstol såsom den ende rättsbildade, synes det lämpligast att han bekläder ordförandeposten. Därest den rättsbildade ledamoten sättes som ordförande i fältkrigsrätten borde utan olägenhet de militära ledamöternas antal kunna minskas till två, det vill säga till samma antal som i fredskrigsrätterna. Från militär synpunkt torde detta vara att betrakta som en fördel, då därigenom mindre antal personer i befälsställning tages från sin militära tjänst för annat uppdrag. Från rättsskipningens synpunkt kan ingen anmärkning riktas mot en sådan anordning. Snarare torde man kunna säga att domstolens auktoritet kommer att ökas om proportionen mellan lekmän och rättsbildade ledamöter minskas till förmån för de senare. I fråga om de militära ledamöterna borde principiellt gälla att de skola utses mera med hänsyn till sin lämplighet för dömande verksamhet än beroende på den tilltalades grad. Bestämmelser av sistnämnda innebörd stå icke väl samman med likhet inför lagen. Domarverksamheten är till sin natur sådan att det icke är påkallat att kräva ett visst förhållande mellan domarens och den tilltalades rang. Då detta spörsmål emellertid icke enbart hänför sig till fältkrigsrätterna utan i lika hög grad gäller i fråga om fredskrigsrätterna bör det icke nu upptagas till prövning. Samma gäller också i fråga om rangförhållandena i de olika instanserna med i allmänhet underofficerare och kompaniofficerare i första instans, regementsofficerare i andra instans och generalspersoner i högsta domstolen. Rangsynpunkter böra icke få vara dominerande då det gäller den dömande verksamheten utan allenast vederbörandes skicklighet för domarvärv. Vid förfall för den civile ledamoten synes det icke böra i första hand ankomma på den militäre befälhavaren att förordna ersättare. Erfarenheten har visat att det är svårt att i sådan ordning tillföra domstolen goda arbetskrafter. Det har mer än en gång förekommit att befälhavaren bland den honom underställda värnpliktiga personalen till ledamöter förordnat jurister vilka nätt och jämnt fyllt föreskrivna kompetenskrav. Det är emellertid uppenbart att dylik personal icke alltid innehar den självständiga ställning som domarämbetet kräver och som kan vara av särskild betydelse då endast en person skall representera den juridiska sakkunskapen och det civila elementet. Nyssnämnda uppgift bör, åtminstone i första hand, i stället anförtros någon myndighet som har bättre överblick över de arbetskrafter som stå till buds och bättre kännedom om kvalifikationerna hos dem som kunna komma i fråga. Härvidlag synes man i främsta rummet hava, att anlita krigshovrätten. I särskilt brådskande fall där tiden icke medgiver att förordnande sker genom central myndighet bör det finnas möjlighet för befälhavaren att förordna en tillfällig vikarie. För uppsättande av protokoll och för expeditionsarbete i övrigt bör lämplig arbetskraft ställas till ordförandens förfogande. Redan vid handläggningen är det av vikt att den som leder förhören icke belastas med förandet av nödiga minnesanteckningar. Därest memorialförare icke anlitas blir följden den, att ordföranden utan hjälp måste sätta upp protokollet, ett arbete som kan onödigt inkräkta på hans göromål i övrigt. Hinder bör icke möta att ordföranden för protokollföring och dylikt anlitar den personal, som han eljest är van att samarbeta med, exempelvis domsagonotarier. Möjligen kan
