2 Första lagutskotiets utlåtande Nr 51. hålles tillika, att den rätta fallandesoten "icke bör blandas med den så kallade epilepsia sympathica, eller konvulsioner och ryckningar, vilka ofta till utseende likna fallandesoten, fast de av andra orsaker härröra och av en skickelig läkare kunna urskiljas och botas och sålunda på barnen icke fortplantas samt därföre ej kunna hindra äktenskap". Fakultetens yttrande giver vid handen att den åskådning, varå det k. brevet sålunda vilar, ännu i stort sett delas av den medicinska vetenskapen. Epilepsi, säger fakulteten, är ett så pregnant och så ofta återkommande uttryck för svår ärftlig neuropatisk belastning inom en släkt, att den fortfarande bör i vår äktenskapslagstiftning beaktas såsom ett i rashygieniskt hänseende ytterst betänkligt släktmärke. Belastningen kan i föregående generationer hava yttrat sig i andra former av nerv- eller sinnessjukdom än fallandesot, och även hos epilektikerns avkomlingar kan sjukdomsanlaget taga sig växlande uttryck, men likformig ärftlighet är dock regel. Att skilja mellan olika slag av fallandesot, med olika rashygienisk betydelse, anses ock fortfarande riktigt, om än beteckningen "den rätta" eller "den idiopatiska" fallandesoten blivit otydlig och föråldrad och vetenskapen numera fäster avgörande vikt vid om sjukdomens uppkomst väsentligen beror av endogena eller exogena orsaker. Den på sjukligt anlag vilande epilepsien måste, enligt fakultetens mening, anses såsom ett tecken på särskild fara för avkomman. Fakulteten föreslår därför att fallandesot, som icke är betingad av yttre orsaker, stadgas såsom äktenskapshinder, dock med möjlighet att erhålla dispens under vissa närmare angivna förutsättningar. Även fakulteten framhåller, hurusom det ofta är en mycket vansklig sak att avgöra, om ett fall av epilepsi hos en äktenskapskontrahent skall hänföras till den ena eller andra arten av sjukdomen. Svårigheten härvid har av medicinalstyrelsen blivit ytterligare betonad. Medicinalstyrelsen säger sig från handläggning av ärenden enligt 1757 års k. brev äga stor erfarenhet av, huru vanskligt det är att på grund av skriftliga aktstycken i ett givet fall avgöra huruvida den rätta fallandesoten föreligger. Största svårigheten låge oftast däruti att den betygsgivande läkaren icke varit i tillfälle att själv iakttaga ett anfall hos den, för vilken intyget utfärdas, och att konstatera att det är av epileptisk art, utan måste grunda sin uppfattning på de mer eller mindre tillförlitliga uppgifter, som han kunnat inhämta. För att icke äventyra ett misstag hade därför medicinalstyrelsen vanligen nödgats inskränka det slutliga yttrandet till en förklaring, att det icke är styrkt att vederbörande är behäftad med den rätta fallandesoten. Medicinalstyrelsen har uttalat tvekan, huruvida en lagbestämmelse om fallandesot såsom äktenskapshinder verkligen medför åsyftat gagn. Under vitsordande av att i vårt land fallandesotens egenskap av äktenskapshinder sedan lange ingått i allmänna rättsmedvetandet, har styrelsen emellertid, då blotta befintligheten av ett stadgande härom syntes kunna hindra ett och annat aktenskap, vars ingående uppenbarligen skulle vara ur rashygienisk synpunkt olämpligt, ansett sig icke böra avstyrka att en dylik bestämmelse meddelas. Efter beredningens mening vore det ock synnerligen förhastat att mäta betydelsen av nu gällande stadgande allenast efter antalet av de ärenden rörande lysning, däri medicinalstyrelsen haft att utlåta sig om fallandesotens beskaffenhet, och den utgång dessa ärenden regelmässigt vunnit. Ehuru stadgandet efter orden blott anvisar vad lysningsförrättaren har att iakttaga i de fall, sjukdomen är för honom känd, och således icke äger formen av ett allmant äktenskapsförbud, har, såsom ock erinrats av de medicinska auktoriteterna, numera otvivelaktigt ingått i folkmedvetandet att den rätta fallande
