10 Första lagutskottets utlåtande Nr 51. Bilaga C. Till kungl. medicinalstyrelsen. I den i andra kammaren väckta motionen nr 24 yrkas dels på att äktenskapsförbudet för fallandesjuka skall upphävas, dels på en utredning huruvida ytterligare äktenskapshinder utöver nu gällande böra införas. Beträffande det förstnämnda yrkandet hänvisas till en artikel av professor N. Antoni, vari en utredning syftande till ett upphävande av äktenskapsförbudet förordas. En framställning i samma syfte har gjorts i en skrivelse till Konungen av Svenska Läkaresällskapets sektion för psykiatri och neurologi. I motionen göres gällande att det även utan en utredning torde vara klart att epilepsien bör utmönstras från de sjukdomar som böra utgöra äktenskapshinder. Denna åsikt synes i främsta rummet motiveras därmed att ärftlighetsförhållandena äro "rätt dunkla". Det frågas i detta sammanhang varför man utvalt just denna speciella nervsjukdom, då åtskilliga andra finnas, där ärftlighetens roll är betydligt mera klarlagd. Den jämförelse som göres med andra ärftliga sjukdomar är föga lycklig. Av de fyra exempel på ärftliga sjukdomar som nämnas ärvas tre, Friedreichs ataxi, retinitis pigmentosa och amaurotisk idioti, i allmänhet recessivt och äro så sällsynta att, som fallet alltid är vid sällsynta recessiva sjukdomar, insjukningsrisken (arvsrisken) för barnen är ytterst liten; vid retinitis pigmentosa kan den uppskattas till högst ungefär o.7 °/o för varje barn, d. v. s. endast ett barn på i genomsnitt 140 blir sjukt; vid Friedreichs ataxi är den ännu mycket mindre. Den amaurotiska idiotien leder tidigt till demens och död; det torde aldrig ha inträffat eller komma att inträffa att en sjuk blir i stånd att ingå äktenskap. Det ligger i öppen dag att äktenskapsförbud icke kan eller bör komma i fråga i dessa och liknande fall. I fråga om epilepsi, som är ojämförligt mycket vanligare (åtminstone 50 gånger så vanlig som den minst sällsynta av de nämnda sjukdomarna, retinitis pigmentosa), ligger frågan redan på grund av den höga frekvensen helt annorlunda till. Den är dock komplicerad och kan ses ur olika synpunkter. Att epilepsiens ärftlighetssätt icke är fastställt, är givetvis beklagligt men har - vilket till rättande av en mycket spridd missuppfattning bör särskilt understrykas - intet inflytande på frågan om fortplantningsförhindrande åtgärders arvsbiologiska verkningar och berättigande överhuvud taget. Om risken för barnen att få sjukdomen är tillräckligt stor, är det ur ifrågavarande synpunkt likgiltigt om risken beror på ett arvsanlag eller flera samverkande arvsanlag och om dessa äro dominerande eller recessiva eller av båda slagen. Det kommer således an på arvsrisken för avkomman, i främsta rummet insjukningsrisken för barnen. Denna risk kan vid fri fortplantning (alltså bortsett från släktgiften, då den vid recessivitet är starkt ökad) uppskattas med en för ändamålet någorlunda tillräcklig noggrannhet med ledning av sjukdomens frekvens. Ett säkrare värde erhålles genom empiriska iakttagelser över de sjukas barn (och övriga släktingar), varigenom en empirisk arvsprognos kan ställas. För epilepsien har man på senare tid medelst denna metod funnit att arvsrisken för barnen är jämförelsevis stor. Enligt den främste fackmannen på detta område, K. Conrad, ligger den vid all epilepsi eller all
