14 Första lagutskottels utlåtande Nr 52. att med kännedom om utvecklingen även bland den yngre ungdomen begagna sig av denna kategoris mindre motståndskraft och sin egen på ålder och erfarenhet grundade överlägsenhet. Vidare hava angivits medicinska skäl för höjning av åldersgränsen. Beträffande dem torde något uttalande av fångvårdsstyrelsen icke förväntas. Fångvårdsstyrelsen erinrar om att befolkningskommissionen i sitt betänkande i sexualfrägan (statens offentliga utredningar 1936: 59) ingående dryftat frågan om ungdomens sexualliv och därvid anfört bl. a. "l bondeklassen är det en gammal sedvänja, att de unga komma samman i relativ oskuld och trohet, och att de gifta sig, då bam väntas bliva följden av deras förbindelse. Arbetarklassen synes i stor utsträckning hava medfört sina sedvänjor i fråga om könsförbindelser och giftermål från sin härstamning, lantbefolkningen. Då i nutiden arbetarklassen håller på att lyftas in i medelklassens problemläge, har emellertild samtidigt könsmoralen, icke minst i medelklassen och allmänt i högre samhällsskikten förändrats och därvid förändrats i en riktning, som på ett väsentligt sätt svarar till bondeklassens hävdvunna sedvänjor." l fråga om utomäktenskapliga könsförbindelser uttalar befolkningskommissionen, att fullt säkra hållpunkter för denna frågas kvantitativa bedömande saknas. Kommissionen kan emellertid icke undgå den reflexionen, att den allmänna föreställningen om ett stigande antal utomäktenskapliga förbindelser i väl stor utsträckning präglats av mestadels rätt tillfälligt avgränsade och- icke systematiskt kritiserade erfarenheter gjorda närmast i vissa grupper av ungdom i städernas högre skikt och i deras medelklass. Enligt kommissionens uppfattning skulle den allmänna utvecklingen, om exakta studier däröver gjordes, kunna likaväl visa sig hava varit en nedgång av dessa förbindelsers antal. 1 Vid avslutningen av diskussionen av de utomäktenskapliga könsförbindelsernas vanlighet och beskaffenhet, av den utveckling därutinnan, som ägt rum, samt av deras orsaker och deras bedömande säger sig kommissionen icke kunna underlåta att nedlägga en gensaga mot de förhastade omdömen, som stundom uttalas, att Sveriges ungdom skulle vara i färd att försämras i avseende å sin könsmoral. Personliga brister i könsmoralen hava varit vanliga i alla tider och det är ett helt obevisat påstående, att de nu skulle vara vanligare än förr; mycket tyder på att motsatsen är fallet. Enligt fångvårdsstyrelsens uppfattning kan det hållas för troligt, att mycket av vad befolkningskommissionen sålunda anfört alltjämt måste anses riktigt. Erfarenheterna inom fångvården, vilka givetvis hänföra sig till ett begränsat material, giva icke stöd för uppfattningen att skäl för en ändring av den utav 1937 års riksdag intagna ståndpunkter/1 föreligga. Mot den av motionärerna. .föreslagna åtgärden torde i första hand tala de skäl, som anfördes år 1937. I detta hänseende anförde statsrådet och chefen för justitiedepartementet i propositionen nr 187 till 1937 års riksdag följande: "En generell höjning av straffbarhetsgränsen skulle säkerligen, såsom de sakkunniga framhållit, medföra att under kriminaliseringen skulle indragas även sådana fall, då den presumtion om förförelse av kvinnan som till väsentlig del utgör grunden för straffet ej kan upprätthållas. Uppenbarligen förekommer det ganska ofta att kvinnor i åldern mellan femton och sexton år själva ta initiativet till sexuella förbindelser såväl med jämnåriga ynglingar som med något äldre män. En generell sextonårsgräns torde på grund härav icke kunna uppställas utan att man samtidigt föreskriver att straff
