Första lagutskottets utlåtande Nr 52. 15 ej skall inträda, där det ådagalagts att kvinnan varit den förförande. Men uppställandet av en sådan regel lärer av flera skäl vara olämpligt" Då enligt motionen höjningen av straffbarhetsgränsen skulle omfatta båda könen, synas de av departementschefen uttalade betänkligheterna komma att accentueras i fall, då sexuellt umgänge förekommit mellan två femtonåringar. Lämpligheten av att i dylika fall döma båda parterna till de relativt stränga straff, som ifrågavarande paragraf stadgar, lärer kunna starkt ifrågasättas. Bevisning om vem som varit den förförande torde ofta ej kunna förebringas. Fångvårdsstyrelsen är heller icke övertygad om, att den i motionen föreslagna lagändringen innefattar ett tjänligt medel för vinnande av motionärernas syfte. Styrelsen utgår från att för straffbarhet subjektivt hör krävas att gärningsmannen haft vetskap om att den med vilken otukt övats ej fyllt sexton år. Inom breda lager av vårt folk torde med nu gällande straffbarhetsgräns konfirmationen, som oftast torde förekomma i det femtonde levnadsåret, vara den hållpunkt, till vilken föreställningarna om tillåtligheten av sexuellt umgänge med ungdomen anknytas. Med den föreslagna straffbarhetsgränsen skulle denna hållpunkt icke längre bliva användbar. En liknande hållpunkt torde vara den allmänna straffbarhetsåldern femton år, vilken heller icke skulle bliva användbar. Att utan tillgång till data eller hållpunkter av nyss angiven beskaffenhet avgöra, huruvida en ungdom är femton eller sexton år torde i regel vara omöjligt. Det synes alltså kunna befaras att den föreslagna straffbestämmelsen ofta icke skulle kunna tillämpas, emedan gärningsmannen icke haft vetskap om eller skäligen bort inse att vederbörande ej fyllt sexton år. I samma mån som denna farhåga besannas minskas effekten av straffbestämmelsen. Styrelsen är ense med motionärerna om att allt vad som kan göras för att förbättra ungdomens sexualliv också bör göras. Men för att nå detta syfte torde man mera böra lita till vad som kan vinnas genom uppfostran och undervisning än genom kriminalisation, helst som straffbestämmelserna i detta fall endast undantagsvis skulle kunna användas och därigenom komme att minska aktningen för lagen. Styrelsen tillåter sig i detta sammanhang erinra om professor Thyréns välbekanta ord i "Principerna för en strafflagsreform", att kriminalisationens mäktiga vapen icke får missbrukas, vid risk att det snart förslöas. "Ville man, i och för förbättrande av seden, i stor utsträckning belägga allehanda mindre önskvärda handlingar med straff, så skulle straffet härigenom banaliseras, så att dess verkan överhuvud - även för alIvarsammare fall - väsentligt minskades. Likaså måste man vara försiktig med straffets användande mot sådana handlingar, vilka, ehuru möjligen för samhället i det hela icke önskvärda, likväl - - - massvis företagas" På grund av det anförda anser sig styrelsen icke kunna tillstyrka motionen. Stockholm den 13 april 1942. HARDY GÖBANSSON. // Erik Annell.
