Sida:Rd 1942 C 31 9 1 Första lagutskottets utlåtanden och memorial nr 1 61.djvu/533

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har inte korrekturlästs

V Första lagutskottets utlåtande Nr 62. 17 vara lämpliga, utgör en del av det frågekomplex angående ungdomens fritid och nöjesliv, som under senaste tiden påkallat uppmärksamhet. Överståthållarämbetet har för sin del i ett den 22 januari detta år avgivet underdånigt utlåtande angående vissa framställningar i ämnet bland annat uttalat, att förbud av olika slag icke torde vara rätta metoden att finna en lösning av ungdomens fritidsproblem. Ämbetet har emellertid därvid närmast åsyftat förbud mot ungdoms deltagande i vissa nöjestillställningar och har med uttalandet icke avsett något ställningstagande till frågan om lämpligheten av eventuella skärpningar i strafflagens bestämmelser om otukt mot minderåriga. Stadsfiskal Glas har uttalat, att en höjning med ett år av den i strafflagen 18 kap. 8 § angivna åldersgränsen icke iv och för sig kan komma att avskräcka vare sig den kvinnliga ungdomen eller dess manliga förförare. Säkerligen kommer dock ett straffbud att i betydande omfattning verka återhållande, varjämte enligt ämbetets förmenande stort avseende bör fästas vid den verkan, som höjningen kan hava å den allmänna opinionen. Blir i strafflagen uttryckt, att könsumgänge med kvinna, som ej fyllt sexton år, icke tolereras av samhället, främjas därmed även bättre förståelse och starkare känsla för kravet å ökat ungdomsskydd. Såsom i motionen angivits var frågan om höjning av ifrågavarande åldersgräns föremål för övervägande redan i samband med den revision av strafflagens bestämmelser angående sedlighetsbrott, som kom till stånd genom Kungl. Maj:ts proposition nr 187 till 1937 års riksdag. I motionen har intagits ett citat ur vad statsrådet och chefen för justitiedepartementet i detta hänseende anfört vid,propositionens framläggande. Av citatet framgår, att skäl för ökat straffskydd för unga kvinnor, som uppnått femtonårsgränsen, ansetts föreligga, att två vägar för erhållande av sådant skydd funnes, nämligen antingen genom en generell höjning av straffbarhetsgränsen, till exempel till sexton år, eller genom att, utan att företaga någon allmän höjning, för särskilda fall stadga straff för den, som övar otukt med kvinnlig ungdom över femton år, samt att den senare vägen valts. För frågans fullständiga belysning må ur statsrådets anförande här citeras följande: "En generell höjning av straffbarhetsgränsen skulle säkerligen, såsom de sakkunniga framhållit, medföra att under kriminaliseringen skulle indragas även sådana fall, då den presumtion om förförelse av kvinnan som till väsentlig del utgör grunden för straffet ej kan upprätthållas. Uppenbarligen förekommer det ganska ofta att kvinnor i åldern mellan femton och sexton år själva ta initiativet till sexuella förbindelser såväl med jämnåriga ynglingar som med något äldre män. En generell sextonårsgräns torde på grund härav icke kunna uppställas utan att man samtidigt föreskriver att straff ej skall inträda, där det ådagalagts att kvinnan varit den förförande. Men uppställandet av en sådan regel lärer av flera skäl vara olämpligt." Det av statsrådet anförda skälet mot en höjning av åldersgränsen torde kunna anses som tungt vägande. Särskilt då en flicka i åldern mellan femton och sexton år tar initiativet till sexuell förbindelse med en yngling, som icke heller fyllt sexton år, måste det te sig främmande, att ynglingen skall vara underkastad straffansvar, i synnerhet som kvinnan i nämnda ålder i allmänhet torde vara sexuellt mera utvecklad än mannen. De skäl, som år 1937 anfördes mot införande av en generell höjning av straffbarhetsgränsen, synas alltjämt vägande. Om överståthållarämbetet av dessa skäl ställer sig tvekande till den av motionärerna föreslagna strafflagsändringen, vill överståthållarämbetet ifrågasätta, huruvida det icke är rnöjligt att i stället genom ändring av strafflagens adertonde kapitel 8 a § i viss mån vinna det av motionärerna angivna syftet. Enligt detta lagrum, vilBihang till riksdagens protokoll 1942. 9 saml. 1 avd. Nr 52. 2