Första lagutskottets utlåtande Nr 54. 13 vid inlösen av mark och bestämmande av ersättning för skada och intrång skall utgå en avsevärd förhöjning av den ersättning som motsvarar markvärdet samt skadan och intrånget. Man kan också tänka sig att, vid sidan av ersättning i nämnda hänseenden enligt vanliga grunder, föreskriva utgivandet av viss royalty. Slutligen kan man välja en kombination av dessa båda alternativ. I promemorian har valts sistnämnda väg som ansluter sig till vad som eljest gäller enligt stenkolslagen och vad som stadgas i gruvlagen. Vid närmare övervägande av denna fråga torde emellertid framgå, att det låmpligaste är att lösa spörsmålet på det sättet att vid sidan av ersättning enligt vanliga grunder stadgas en avgäld som bestämmes på sådant sätt att den ensam innefattar den särskilda gottgörelse som bör utgå till jordägaren. Någon förhöjning av den ersättning som bestämmes enligt 14 § 1 mom. eller 18 § skulle vid sådant förhållande icke stadgas. Att föreskriva både förhöjning och avgäld synes kunna bliva oskäligt betungande för konccssionsinnehavaren. Det bör nämligen framhållas att, när det gäller bearbetande av alunskifferfyndigheter, kan bliva fråga om att lösa stora områden för arbete i dagen, under det att i fråga om stenkolsgruvor och sådant gruvarbete som avses i gruvlagen endast ett mindre område behöver lösas. I dessa senare fall blir det alltså redan på grund av sättet för arbetets bedrivande icke fråga om att till jordägaren utgiva dels förhöjd ersättning för ett jämförelsevis stort område dels ock avgäld för utnyttjande av samma område. Härtill kommer att i förslaget- enligt min mening på goda grunder - stadgats att avgäld i fråga om alunskifferfyndighet skall utgå jämväl för brytning som belöper på område som blivit inlöst av koncessionsinnehavaren. Detta innebär en avvikelse till jordägarens förmån från vad som eljest gäller enligt stenkolslagen. Härjämte bör beaktas det av industrikommissionen sårskilt påpekade uttalandet i promemorian, att den värdestegring å marken, som en skifferfyndighet kan ha medfört när den lämpligen kan giva bränsle för kalkbränning, skall tagas i beräkning vid markens värdering. Kommissionen har föreslagit, att i lagtexten eller annorledes måtte klargöras, att fyndighetens värde icke på annat sätt än genom den föreslagna förhöjningen finge inräknas i markvärdet, och skifferbolaget har uttalat, att skiffervärdet borde principiellt anses helt gottgjort genom avgälden och icke finge inräknas i markvärdet, enär i annat fall dubbelbetalning till jordägaren komme att äga rum. För egen del ansluter jag mig till uttalandet i promemorian. Det synes nämligen vara uteslutet att i detta hänseende stadga någon annan värderingsgrund än som följer av allmänna regler om ersättning vid expropriation. Vad nu sagts har avsett mark, inom vilken brytning skall äga rum eller där olja eljest utvinnes. I fråga om mark som tages i anspråk på annat sätt. t. ex. för en fabriksbyggnad, kommer någon avgäld icke att utgå. För inlösen enligt 14 -§ 1 mom. av sådan mark bör regeln om förhöjning med 50 procent bibehållas. Då jag funnit mig böra föreslå, att i fråga om alunskifferfyndighet förhöj
