Sida:Rd 1942 C 31 9 1 Första lagutskottets utlåtanden och memorial nr 1 61.djvu/612

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har inte korrekturlästs

8 Första lagutskottets utlåtande Nr 58. Iika tillställningar ingå såsom ett oftast oskyldigt inslag i nöjeslivet på orten, ej sällan högt uppskattat. Att förbjuda dem, därför att det ekonomiska resultatet ofta är dåligt, skulle sannolikt i allmänhet ej leda till annat än att liknande tillställningar anordnas utan syfte att överlämna någon behållning till välgörande eller därmed jämförligt ändamål. Möjligen kunde ifrågasättas att stadga skyldighet att göra anmälan om tilltänkt insamling i förväg hos polismyndigheten, t. ex. i samband med sådan anmälan om tillställningen eller ansökan om tillstånd därtill som skall göras enligt 13 § ordningsstadgan; en dylik föreskrift skulle nära ansluta till vad som stadgas i lotteriförordningen. Tillräckliga skäl att meddela en föreskrift av denna innebörd synas dock icke föreligga. Dessa insamlingar torde icke vara av större ekonomisk betydelse, och det synes för allmänheten kunna verka överraskande, att arrangörerna, om ej anmälan gjorts, skola vara förhindrade att förbättra resultatet av tillställningen genom. att vädja till de närvarande att skänka bidrag utöver inträdesavgift. Man kunde väl ifrågasätta att inskränka rätten att vid tillställningen anordna insamling till att gälla insamling som avser att främja ändamålet med tillställningen. En sådan inskränkning torde dock vara tämligen onödig. Efter mönster av ett speciellt stadgande i lotteriförordningen har emellertid ansetts böra föreskrivas, att insamling som nu nämnts må äga rum allenast inom område som är avsett för tillställningen. Vid enklare nöjestillställningar förekommer även att insamling göres bland publiken till förmån för uppträdande eller andra medverkande. Att ingripa häremot har icke synts påkallat. Med hänsyn till det anförda torde insamling böra få anordnas vid alla offentliga och eljest tillåtna nöjestillställningar. De olägenheter som kunna följa av en sådan frihet förefalla icke att vara så betydande. Vad nu sagts om nöjestillställning synes böra gälla även annan tillställning för välgörande, kulturellt eller allmännyttigt ändamål. Såsom 4 § upptogs i utkastet stadgande, att polismyndigheten ägde meddela erforderliga kontroll- och ordningsföreskrifter för sådana insamlingar, som avsåges i 2 och 3 §§. I promemorian framhölls att, ehuru mot stadgandet kunde anmärkas att det icke sörjts för att polismyndigheten alltid i förväg erhölle kännedom om insamlingen, stadgandet det oaktat syntes vara av värde, enär polismyndigheten därigenom, särskilt då en insamling toge större omfattning eller bedreves med mer eller mindre livlig reklam, dock finge tillfälle att vid behov ingripa. Enligt 5 § skulle annan offentlig insamling än förut i förordningen sagts få anordnas allenast såframt tillstånd till insamlingen meddelats av polismyndighet. I överensstämmelse med de huvudsynpunkter som lagts till grund för förordningen stadgades i utkastet, att tillstånd ej finge vägras utan synnerliga skäl, såsom då omkostnaderna för insamlingen funnes oskäligt stora eller om insamlingen skulle strida mot god sed. Det påpekades i promemorian att såsom anledning att vägra tillstånd enligt denna bestämmelse kunde åberopas, att den som ville anordna insamlingen vore mindre välkänd. I ansökningen skulle uppgift lämnas om syftet med insamlingen, sättet för dess anordnande och den kontroll som vore avsedd att äga rum. Vidare anmärktes i promemorian att under denna paragraf komme bl. a. att falla alla offentliga insamlingar som organiserades genom annonser i tidningarna, genom marknadståg å gatorna o. d., genom flygblad eller genom personliga