Första lagutskottets utlåtande Nr 58. 17 len. Utskottet vill vidare påpeka, att även om bestämmelser om anmälningsskyldighet o. dyl. icke i och för sig kunna sägas innebära någon särskilt betungande förpliktelse, bestämmelserna likväl förutsätta att den enskilde äger kännedom om desamma, vilket särskilt när det är fråga om mindre insamlingar samt gränsfall mellan offentliga och privata insamlingar innefattar ett krav på den enskilde medborgaren, från vilket man ej får bortse. Ur denna synpunkt hade det enligt utskottets mening varit önskvärt, om begreppet offentlig insamling kunnat göras något snävare till sin omfattning och om man kunnat i lagstiftningen göra skillnad mellan å ena sidan mindre, lokala insamlingar och å andra sidan de större insamlingarna, särskilt riksinsamlingarna, vilka torde vara de, som i främsta rummet böra läggas under offentlig kontroll. Utskottet förbiser ej de tekniska svårigheter som föreligga för en dylik uppdelning. Frågan synes emellertid värd att närmare undersökas. Det synes även böra övervägas, huruvida man icke skulle kunna nå det huvudsakliga syftet med lagstiftningen genom att begränsa kontrollen till sådana insamlingar som vända sig till allmänheten genom annonser i tidningarna eller på annat dylikt sätt. I ett remissyttrande har uppgivits, att företag finnas som mot viss provision åtaga sig anordnandet av offentliga insamlingar. Det bör då framhållas, att därest en kontroll över dylika företag anses erforderlig, detta kan ske genom att dylik i förvärvssyfte bedriven verksamhet göres beroende av tillstånd av offentlig myndighet, och att man således för att tillgodose nämnda syfte icke behöver ingripa i den insamlingsverksamhet som bedrives exempelvis av olika organisationer. Slutligen må framhållas, att den i motionen l: 213 framförda tanken att handhavandet av kontrollen över insamlingsverksamheten skulle anförtros åt annat organ än polismyndighet synes förtjänt att ytterligare övervägas. Med hänsyn till det ovan anförda har utskottet funnit att frågan om regleringen av det förevarande området bör göras till föremål för förnyad utredning från Kungl. Maj :ts sida. Vid en sådan utredning böra enligt utskottets mening representanter för de olika folkrörelsema medverka. . Utskottet får "därför hemställa, A) att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj :ts förevarande proposition samt i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta, under beaktande av vad utskottet ovan anfört, verkställa ny allsidig utredning i frågan och för riksdagen framläggadet förslag som därav kan föranledas; samt - B) att dei ärendet väckta motionerna, l: 212 och 213 samt li:289, måtte anses besvarade genom utskottets hemställan , under A). " Stockholm den 16 juni 1942. På första lagutskottets vägnar: K. SCHLYTER. , . Bihang till riksdagens protokoll 1942. 9 saml. 1 avd. Nr 58. 2
