- Första lagutskottets utlåtande Nr 61 5
fråga än löses., böra i allt fall de nu gällande bestämmelsema undergå sådan ändring, att frigivningen icke blir beroende av den dömdes medgivande. Vid sidan om straffsystemet i egentlig mening torde även gällande regler om de s. k. skyddsátgärderna, däribland de genom 1927 års lagstiftning reglerade instituten förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare och internering av återfallsförbrytare, i vissa avseenden vara i behov av revision, grundad särskilt på den erfarenhet, som vunnits genom de nya institutens tillämpning. Även om dessa frågor böra upptagas försti andra hand, med hänsyn till gällande lagstiftnings färska datum, torde särskilt de förslag som kunna komma att utarbetas rörande straffverkställigheten med nödvändighet i vissa avseenden vara ägnade att utöva inflytande även på verkställigheten av skyddsåtgärderna, varför det vid en utredning rörande de förra icke bör vara uteslutet att upptaga ändringsförslag jämväl beträffande de senare. Slutligen äger ett oupplösligt samband rum mellan reglerna för fångars vård och behandling å ena sidan och åtgärderna till skydd för frigivna fdngar å den andra. Beträffande dessa åtgärder har, såsom förut anmärkts, en särskild utredning nyligen verkställts genom tillkallade sakkunniga. Denna utrednings resultat torde i vissa avseenden böra upptagas till närmare övervägande i samband med en allmän utredning om straffverkställighet och fångvård. Det nu uppställda programmet för partiella reformer på straffsystemets, straffverkställighetens och fångvårdens områden måste tydligen genomföras efter hand. Utredningensynes böra, enligt anvisning av departementschefen i vilken ordning de olika frågorna skola upptagas till behandling och framläggas till lösning, åvägabringas genom arbetskrafter inom justitiedepartementet under medverkan av sakkunniga från olika områden. Därjämte bör uppenbarligen fångvård.sstyrelsen medverka vid utredningsarhetets utförande. Av de utredningar som på grundval av eller i anslutning till detta program igångsatts ha föranletts ett flertal viktiga reformer. År 1936 avskaffades påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen och påföljden ovärdighet att i rikets tjänst vidare nyttjas. Genom lagarna om ungdomsfängelse (1935) och tvångsuppfostran (1937), vilka trätt i kraft den 1 januari 1938, har den straffrättsliga behandlingen av unga brottslingar i grund förändrats. Det stora flertalet sådana brottslingar göras nu till föremål för fostrande och utbildande åtgärder, som väs«entligen skilja sig från den behandling som tillämpas gentemot de personer som ådömts frihetsstraff. Efter 1937 års lag om verkställighet av bötesstraff, som trätt i kraft den 1 januari 1939, har antalet å fångvårdsanstalt intagna bötesfångar, som till följd av dagsbotslagstiftningen redan tidigare minskat till en bråkdel av vad det förut varit, ytterligare nedgått. Den år 1937 antagna nya lagen om förvaring och internering i säkerhetsanstalt, vilken ännu ej trätt i kraft, har i betydande omfattning vidgat indikationerna för tillämpning av dessa reaktionsformer. Genom 1989 års lag om villkorlig dom, som icke heller trätt i kraft, har tillämplighetsområdet för detta institut väsentligen utvidgats, samtidigt som det förlänats större effektivitet. Genom den samtidigt beslutade skyddskonsulentorganisationen ha förutsättningar skapats för en effektiv skydds- och
