Sida:Rd 1942 C 31 9 1 Första lagutskottets utlåtanden och memorial nr 1 61.djvu/657

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har inte korrekturlästs

Första lagutskottets utlåtande Nr 61. 13 vikande meningarna härutinnan torde få anses tillhöra undantagen - utan så, att den allmänna åskådningen starkt förskjutits i den riktningen, att den tid, under vilken långtidsfångar skola i början av strafftiden avtjäna straffet i cell, numera anses böra avsevärt inskränkas i förhållande till vad åtminstone allt intill senaste tiden varit vanligt. Cellstraffets införande som mera allmän strafform får nog utan tvivel anses hava på sin tid inneburit ett stort framsteg i fångvårdshänseende i jämförelse med det gamla gemensamhetsstraffet med dess sammanförande, dag som natt, under ohindrad samvaro av fångar utav de mest skilda kategorier: äldre med yngre, ja, t. o. m. med bam, tillfällighetsförbrytare med gamla förhärdade återfallsoch vaneförbrytare, mindre tillräkneliga med normala o. s. v. Enrumsstraffets förut beskrivna segertåg genom världens flesta kulturländer utgjorde därför en naturlig och välbehövlig reaktion mot de av ingen bestridda vådor, som detta äldre gemensamhetsstraff med dess besmittande umgänge fångarna emellan förde med sig särskilt i sedligt avseende. Men liksom det numera torde ganska allmänt erkännas, att denna reaktion kom att, särskilt i vissa länder såsom Belgien och Nederländerna med deras hart när obegränsade cellstrafftid, taga sig ett alltför kraftigt uttryck, så torde man kunna starkt sätta i fråga, huruvida icke den tendens i motsatt riktning, således mot cellstraffet, som under senaste tiden gjort och fortfarande gör sig gällande litet varstans i utlandet, hotar att i sin tur gå till överdrift. - - - - - Det torde vara till fyllest att i sådant avseende här endast sammanfattningsvis framhålla, förutom den möjlighet cellstraffet, så länge det varar, erbjuder till förebyggande av medfångars fördärvliga inflytande på fången och till skydd för honom mot att bliva sedd och efter frigivningen igenkänd av dessa - följande med enrumsstraffet förknippade huvudsakliga fördelar, nämligen: det tillfälle enrumsvistelsen ger fången till en tids självrannsakan i lugn och ro, en nog i de flesta fall nödvändig förutsättning för vinnande av framgång med fångvårdsarbetets fortsatta uppbyggande verksamhet; den bättre möjlighet, som cellstraffet, åtminstone till en tid, erbjuder fångvårdspersonalen att studera och närmare lära känna fångens psyke, förståndsutveckling, anlag o. s. v. som utgångspunkt för ett närmare bestämmande av fångens behandling i fortsätt- ningen; samt, sist men icke minst, cellstraffets framstående för fångarna som en strängare form av straffverkställighet samt dess därav följande egenskap att förstärka frihetsstraffets karaktär av en alIvarlig näpst. Det må vara i viss mån sant, såsom från vissa håll gjorts gällande, att själva frihetsberövandet i och för sig med allt vad detta för med sig - den starkt inskränkta rörelsefriheten och självbestämmanderätten, skilsmässan från anhöriga, avstängandet från det myckna, som det fria livet har att erbjuda av vederkvickelse och förströelse, den stränga fängelsedisciplinen o. s. v. - för fången innebär lidande nog, så att man ej "dessutom behöver tillföra straffet den skärpning som en tids enrumsbehandling ostridigt i regel innebär. Men man må å andra sidan se till, att man ej genom cellstrafformens fullständiga bannlysande från eller alltför kraftiga reducering vid det långvariga frihetsstraffet så "förvekligan detta, att det förlorar i avskräckningsförmåga och däremot svarande allmänpreventiv verkan. Man bör, synes det, vara så mycket försiktigare härutinnan, som vår nu gällande strafflag vid straffsatsernas utmätande torde hava utgått ifrån, att frihetsstraffen ej skulle vid sitt verkställande sakna detta skärpande moment. Härtill kommer ännu en omständighet att taga i betraktande. Det bjuder emot att med