Första lagutskottets utlåtande Nr 61. 17 fångarnas förvaring i cell under den tid på dagen, då de äro varken sysselsatta i gemensamhetsarbete eller förda tillsammans vid gudstjänst, undervisning, kroppsövningar eller sådan fostrande förströelse, som ovan nämnts, skall medföra nägra större olägenheter i fångvårdshänseende, kumia emellertid fall tänkas, då övervägande skäl tala för att även sådana icke"stjärnklassfångan överflyttas till helgemensamhet. Dylika fall äro dels sådana, där enligt läkares utsago överflyttning bör ske, för attpfången ej skall taga skada till sin andliga eller fysiska hälsa, och dels sådana, då på grund av straffets längd en tids hållande i helgemensamhet före frigivningen anses erforderligt såsom en övergång till friheten. En rätt och lämplig behandling av dessa fångar, vilka ju få förutsättas ej vara av det bästa slaget, får betraktas som ett synnerligen svårlöst problem. Att de ej böra sammanföras med "stjärnklassfängan är självklart, och att sammanföra dem med varandra är naturligtvis ej heller bra. Det gamla talet om "verk- liga högskolor för brott" skulle måhända med skäl få tillämpning på dylika gemensamhetsavdelningar. Vid valet mellan de nu nämnda två utvägarna - någon tredje llärer knappast erbjuda sig - torde emellertid den sist omnämnda vara den enda, som kan komma i fråga. Det gäller då att dels, i den mån så är förenligt med samvarons syfte, begränsa tiden för densamma, dels söka finna tjänliga medel för att i möjligaste mån neutralisera de olämpliga verkningarna av anord.ningen i fråga. I förra avseendet torde vara tillräckligt, att för denna kategori av fångar samvaron inskränkes till att omfatta endast exempelvis nägra timmar under sön- och helgdagar samt en eller annan veckodag - - - - -. För denna kategori fångar skulle alltså ej behöva finnas några särskilda gemensamhetsavdelningar med bostadsceller och gemensamhetsrum inneslutna inom en och annan avdelning, utan vara tillfyllest med särskilda, för sig belägna dagrum, vilka skulle kumla utnyttjas än för den ena och än för den andra gruppen av nu ifrågavarande slag av fångar, vilkas antal - efter de riktlinjer, som i det följande komma att närmare uppdragas - ej kan beräknas bliva synnerligen stort. De medel åter, som stå till buds för att neutralisera samvarons menliga verkningar, kunna vara av skilda slag. Som ett sådant medel torde väl böra räknas, att denna kategori av fångar ej bör lämnas utan noggrann tillsyn under sin samvaro. Ett annat medel ligger i att söka få fångarna lämpligt sysselsatta under sällskapandet med varandra. Därvid synes lämpligt, att man - fortsättande på en väg, på vilken man redan i viss mån slagit in - i viss utsträckning sö.- ker anlita utomståendes medverkan, främst vid anordnandet av förströende underhållning, men även exempelvis - särskilt under sista tiden av fångens fängelsevistelse - genom sammanförande av denne med personer, som kunna antagas vara skickade för och intresserade av att bispringa honom med arbetsanskaffning samt att i övrigt vara honom till stöd och hjälp efter frigivningen. Hagströmer föreslog även en särskild bestämmelse av innebörd att fångvårdsstyrelsen eller, efter dess bemyndigande, styresman vid fångvårdsanstalt skulle äga att - utöver vad i gällande lag redan medgivits - vidtaga jämkningar i fråga om formerna för straffverkställigheten, om synnerliga skäl därtill förelåge. På grundval av Hagströmers utredning vidtogs vid 1934 års riksdag, med bifall till Kungl. Maj:ts proposition i ämnet (nr 112), den ändringen i Bihang till riksdagens protokoll 1942. 9 laml. 1 avd. Nr 61. 2
