18 Första lagutskottets utlåtande Nr 61. verkställighetslagen, att fånge kan placeras i arbetsgemensamhet redan efter tre månader, om han vid straffets början ej fyllt 21 år, och eljest efter 6 månader. Arbetar fånge i cell, kan han efter samma grunder erhålla den ovannämnda förmånen att ha öppen celldörr och få uträtta med arbetet sammanhängande ärenden inom straffanstalten. Däremot upptogos ej till behandling de av Hagströmer förordade ändringarna beträffande den s. k. helgemensamheten. Denna förmån, som innebär att fånge är tillsammans med andra intagna jämväl under måltider och fritid, inträder sålunda enligt gällande lagstiftning i regel efter ett år för den som vid straffets början ej fyllt 21 år och eljestnefter tre år från verkställighetens början. Överförandet till helgemensamhet är i motsats till placeringen i arbetsgemensamhet obligatorisk, såvida icke fångens hållande till straff i gemensamhet är förenat med fara för ordningen eller säkerheten inom anstalten eller, i fråga om den som ej fyllt 21 år, med fara för skadlig inverkan från hans sida å andra fångar. Beträffande de under det sista decenniet genomförda eller planerade reformerna på straffverkställighetens område märkes i övrigt följande. I sitt ovannämnda yttrande i konselj den 20 april 1934 anförde chefen för justitiedepartementet: Verkstâlligheten av de omedelbart ådömda frihetsstraffen är i behov av en genomgripande omdaning. Vid utredningen av förevarande spörsmål bör i främsta rummet beaktas, huruvida icke möjlighet för en större differentiering i behandlingen av fångarna skulle kunna åvägabringas. För. uppnående härav synes erforderligt dels att "fångar som tillhöra skilda kategorier i större utsträckning än nu är fallet förvaras i särskilda fängelser eller i skilda avdelningar inom samma fängelsekomplex, dels ock att även fångarna inom samma kategori göras till föremål för en individuell behandling i större utsträckning än nuvarande system medgiver. Cell- och gemensamhetsstraffens inbördes förhållande till varandra bör ånyo övervägas. Större frihet att välja mellan dessa olika strafformer torde böra inrymmas åt fångvårdsmyndigheterna än som är förenligt med vare sig nu gällande lagstiftning eller den vid årets riksdag antagna provisoriska lagstiftningen i ämnet. Nuvarande reglementariska föreskrifter rörande fångvården, såväl de av Kungl. Maj:t som de av fångvårdsstyrelsen utfärdade, äro i flera avseenden föråldrade och böra underkastas en grundlig revision i syfte att humanisera fångbehandlingen. Bland den mängd av frågor som här påkalla lösning må såsom ett exempel nämnas öppnande av möjlighet till permission från fängelset för att besöka nära anhörig som är alIvarligt sjuk. Även i andra avseenden böra åtgärder övervägas i syfte att förbindelsen mellan fången och hans familj måtte upprätthållas. Singeshultssystemet torde böra komma till väsentligt ökad användning. Överhuvud torde anstaltsvården kunna klädas i friare former än de för närvarande i allmänhet tillämpade. Särskilt bör beaktas att fången under sista delen av strafftiden beredes en ökad rörelsefrihet, så att övergången till friheten såvitt möjligt jämnas.
