Första lagutskottets utlåtande Nr 61. 21 ra uppmärksammas, i vad mån genom inrättandet av ett centralt organ eller nya former för samverkan ökade möjligheter uppkomma för en överflyttning de olika anstalterna emellan av de omhändertagna alltefter deras speciella vårdbehov. Vidare böra beaktas de särskilda problem som uppkomma, då det gäller att vid ett reformerat straffsystem med ändrade vårdformer taga ställning till spörsmålet vilket organ som skall hava att besluta om utskrivning av de omhändertagna. * Uppenbarligen bör den sålunda förordade utredningen på anstaltsväsendets område ej utgöra hinder för genomförandet av sådana provisoriska eller partiella ändringar av anstaltsorganisationen, som inom den närmaste tiden visa sig erforderliga. Likaså måste naturligen vid ändringar i anstaltsväsendet vederbörlig hänsyn tagas till den vid anstalterna knutna personalen. Jämlikt departementschefens ovannämnda beslut den 23 december 1939 ankommer det på hans bestämmande när strafflagberedningen skall upptaga spörsmålen om fångvårdens organisation och vad därmed sammanhänger till behandling. Genom beslut den 3 januari l940 har departementschefen uppdragit åt fångvârdsstyrelsen att verkställa sådan förberedande utredning som kan tjäna till ledning vid återupptagande inom beredningen av prövningen av dessa spörsmål. Utskottets yttrande. Utskottet vill inledningsvis framhålla att de redan beslutade eller planerade reformerna på det straffrättsliga reaktionssystemets område måste få stort inflytande på själva straffverkställigheten, icke blott i fråga om de kategorier brottslingar som utbrutits eller avses skola utbrytas från det vanliga fångvårdsklientelet utan även för de grupper som fortfarande komma att dömas till de ordinära frihetsstraffen. Genom införandet av en ny behandlingsform förändras ju sammansättningen av det klientel, mot vilket de vanliga straffarterna skola tillämpas. Sålunda är det t. ex. att förvänta att de nya lagarna om villkorlig dom samt om förvaring och internering i säkerhetsanstalt, när de börja tillämpas, komma att från straffarbetsklientelet undandraga såväl ett antal lindriga fall, för vilka det nu är av särskild betydelse att de hållas avskilda från grövre brottslingar, som ett antal psykiskt abnorma och recidivister, vilka icke lämpligen böra förvaras tillsammans med det mera lättskötta klientelet. Det sagda har motsvarande giltighet i fråga om den planerade nya behandlingsformen arbetsfängelse. Uppenbart är också att en eventuell sammansmältning av fängelse och straffarbete eller en förskjutning av gränserna mellan dessa straffarter ej kan äga rum utan att själva verkställighetsformerna väsentligen förändras. Det är sålunda tydligtatt straffsystemets organisation är av betydelse när det gäller att taga ställning till de av motionärerna berörda frågorna om enrums- eller gemensamhetsstraff, om klientelets uppdelning
