Första lagutskottets utlåtande Nr 61. 23 fritidssysselsättningar på annan väg än genom att tillerkännas helgemensamhet. Som fångvårdsstyrelsen framhållit torde också verkställighetsföreskrifterna böra uppmjukas i sådan riktning, att de verkställande myndigheterna erhålla större frihet att lämpa behandlingen efter de individuella fallens art. Det torde sålunda icke kunna bestridas att skäl tala för en utredning angående .förhållandet mellan enrums- och gemensamhetsstraffen. Spörsmålet har emellertid samband med frågan om klientelets uppdelning och med de utredningsuppdrag som anförtrotts åt strafflagberedningen. Det är av särskild betydelse för lösningen av detta problem att vissa grupper av abnorma och andra svärbehandlade brottslingar bortrensas från de vanliga fängelserna, vilkas klientel därigenom blir mera homogent och ägnat för gemensamhetsstraff. - Vad härefter angår frågan om klientelets uppdelning utgör denna en av kriminalpolitikens viktigaste punkter. kke minst är det av betydelse huruvida differentieringen efter ålder, psykisk och fysisk utrustning m. m. bör göras av domstol på grundval av förundersökningar och läkarutlåtanden och med fördelning av personerna å olika noggrant specificerade behandlingsformer eller om man kan nöja sig med ett mindre nyanserat straffsystem och låta fördelningen å olika anstalter och behandlingstyper göras efter domen av de verkställande myndigheterna med ledning av den observation som de dömda underkastas efter intagningen å anstalt. Svensk lagstiftning har hittills valt att alltmera nyansera de behandlingsformer som stå till domstolens förfogande, varvid dock är att märka att den- nya strafformen ungdomsfängelse i praktiken kommit att omfatta vitt skilda kategorier brottslingar, som först på verkställighetsstadiet fördelas på olika öppna och slutna anstalter. Motionärerna ha främst tagit sikte på den grupp ekonomiskt och socialt hållningslösa förmögenhetsbrottslingar som äro mera samhällsbesvärliga än direkt samhällsfarliga; denna kategori bör enligt deras mening brytas ut från det övriga klientelet och hänvisas till öppen och halvöppen anstaltsvård. Det synes utskottet uppenbart att en stor del av dessa brottslingar tillhöra den grupp av arbetsskygga vilkas kriminalitet sammanhänger med deras lättjefulla och oordnade levnadssätt. Skäl kunna anföras för att dessa brottslingar, liksom psykopater och alkoholistbrottslingar, icke böra behandlas" med tidsbestämda frihetsstraff inom det nuvarande straffsystemets ram utan böra dömas till omhändertagande på mera obestämd tid, varvid de om möjligt böra bibringas yrkesutbildning och i varje fall hållas till produktivt arbete. Som redan nämnts ingår denna utredningsfråga i strafflagberedningens direktiv. Motionärernas yrkande om utredning angående fångvårdsklientelets fördelning torde emellertid avse även de brottslingskategorier som jämväl ef
