24 Första lagutskottets utlåtande Nr 61. ter en sådan komplettering av straffsystemet som ovan ifrågasatts komma att ådömas tidsbestämda frihetsstraff. Vid övervägande av frågan om dessa brottslingars behandling bör man skilja mellan fångar med långa och fångar med korta strafftider. Beträffande de förra tillämpas redan nu i viss utsträckning ett kolonisystem, MariestadRödjanSingeshult, som torde kunna ytterligare utbyggas och eventuellt kompletteras med ett system av förläggningar för t. ex. skogsarbete av de pålitligaste fångarna. Vidare torde det kunna övervägas att för straffångar med längre strafftider öppna möjlighet att mot slutet av intagningstiden få försöksvis arbeta hos privata arbetsgivare med bostad å anstalten. Ett sådant frigångssystem, som med framgång praktiserats i fråga om straffriförklarade och till ungdomsfängelse dömda, är väl ägnat att underlätta den dömdes återbördande till samhället under betryggande former. Vad angår korttidsfångarna ställer sig problemet om derassysselsättning i andra former än å den slutna anstalt där de intagas betydligt svårare. Som fångvårdsstyrelsen framhållit är det så gott som ogörligt att under den korta tid och med de sparsamma upplysningar som stå till buds när straffverkställigheten skall påbörjas åstadkomma en ändamålsenlig differentiering av dem, varvid jämväl böra beaktas de olägenheter som äro förenade med fångtransporterna. Möjligen kan det upptagas till övervägande att införa ett sy.stem, som innebär att nödiga upplysningar om den dömde inhämtas före verkställighetens början och att med ledning av dessa uppgifter bestämmes art och plats för den behandling han skall undergå under strafftiden. I samband med en sådan procedur skulle möjligen utrymme kunna vinnas även för en öppen eller halvöppen vård för vissa av dessa brottslingar. Utskottet erinrar i. detta sammanhang om att frågan om reglering av befogenheten att uppskjuta verkställighet av ovillkorligt ådömt frihetsstraff ingår i strafflagberedningens direktiv. Samtliga nu berörda sidor av differentieringsproblemet äro av sådan grundläggande betydelse, att de icke torde böra upptagas till behandling i fristående form utan fastmera utredas i samband med övriga spörsmål om straffsystemets ytterligare reformering. Därvid torde även kunna övervägas, om icke det system med summarisk psykiatrisk granskning till ledning för anstaltsplaceringen, som nu tillämpas beträffande till ungdomsfängelse dömda, bör utbyggas att avse jämväl andra grupper å fångvårdsanstalt intagna. Det tredje av de ovan berörda spörsmålen angår fångarbetets organisation och ersättning. Beträffande arbetet å slutna anstalter anser sig utskottet i denna fråga kunna hänvisa till vad i de inkomna yttrandena anförts. Mycket har redan uträttats för fångvårdsanstalternas förseende med tidsenliga verkstäder och det torde vara att förvänta att den gynnsamma utvecklingen på detta område kommer att fortskrida såvitt den statsfinansiella situationen tillåter. I den mån mera öppna vårdformer komma till
