28 Första lagutskottets utlåtande Nr 61. Iet icke främst med individualpreventiva åtgärder utan med allmänpreventiva, d. v. s. genom att skärpa straffen. Så var fallet hos oss för icke länge sedan beträffande förskingringsbrott och rattfylleri, och så är det nu, då det befunnits nödvändigt att belägga statsfientliga handlingar och mot folkförsörjningen riktade brott med synnerligen kännbara påföljder. Ordet kännbar, som i motionen tycks hänföras allenast till vedergällningsstraff, torde nämligen vara ett tämligen adekvat uttryck för den psykologiska effekt, som åsyftas genom straffhöjning. Föreställningen om ett 11- dande, som följer brottet i spåren, är nämligen enligt all erfarenhet erforderlig för att reglera deras handlande, vilka icke, såsom fallet är med flertalet medborgare, ha respekten för sammanlevnadens regler så att säga i blodet. - Det finnes emellertid också en tredjeåskådning, som i detta sammanhang måste beröras, nämligen vedergällningsteorien. Medan de båda preventionsteorierna huvudsakligen syfta framåt, i det de avse att förekomma brott, ser vedergällningen tillbaka, till det som har förbrutits. Den hävdar regeln, att straff skall följa på brott, att förbrytarens skuld skall sonas med straffet, som därför ursprungligen utformades efter brottets art. Då åtskilliga brott kännetecknas av råhet och grymhet, kan en strikt tillämpad vedergällningspraxis, såsom all erfarenhet visar, leda till ohyggliga excesser. Men även vedergällningstanken har- varit underkastad utveckling. Redan den klassiska formuleringen i första Mosebok lärer ha inneburit ett framsteg. Den satte en gräns för hämnden, i det den begränsade straffet till något med brottet likvärdigt: öga för öga, men icke mer, tand för tand, men heller icke mer. Även i denna modifierade form är vedergällningen emellertid primitiv och skoningslös, och en strafflag, fotad på enbart dylika föreställningar är, för att använda den engelska straffrättsreformatorn Romillys ord, skriven med blod. En barmhärtigare syn på den felande människan, vunnen dels genom kristendomen och de allmänna humaniseringssträvandena, dels genom en närmare kännedom om de omständigheter, som förleda människor till brott, har efter hand fördjupat och förfinat denna straffrättsteori. Härtill har också bidragit erfarenheten, att "inspärrningenn frihetsstraffet, vilket är en relativt sen reaktionsform, kan erbjuda lika verksamt skydd mot brottsligheten som dödsstraff och kroppsstraff. Upplysta och humana anhängare av vedergällningsteorien i vår tid - den numera utanför sitt hemland bosatte tyske moralpedagogen Friedrich Wilhelm Foerster är ett namn bland många - hävda sålunda, att det ligger en oersättlig, uppfostrande kraft i en fast straffprincip. Straffet är enligt denna åkådning samhällsordningens förbindelse med det förvirrade samvetet. Straffet bygger på skuld och skulden kräver försoning. Hos den som tillfogat den sociala organismen skada, måste man söka underhålla behovet att göra allt gott igen. Utifrån denna princip om stränghet mot brottet men barmhärtighet mot brottslingen hava denna straffrättsskolas representanter kunnat medverka till genomförande av de moderna reaktionsformerna mot brott. Över huvud har reformarbetet på straffrättens och straffsystemets områden även i Norden försiggått inom eller med utgångspunkt från strafflagar, som alltjämt i väsentliga punkter äro präglade av även vedergällningens principer. Att påstå- motsatsen är så långt styrelsen kan se att förneka faktum. Hur vil1-man eljest förklara förekomsten av t. ex. de i 5 kap. i vår strafflag angivna grunder, som utesluta, minska eller upphäva straftbarhet? .En
