Sida:Rd 1942 C 31 9 1 Första lagutskottets utlåtanden och memorial nr 1 61.djvu/674

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har inte korrekturlästs

30 F órsta lagutskottets utlåtande Nr 61. grym, antingen man åsyftar förbättring eller oskadliggörande. Ty håller man exempelvis hårt på principen, att endast den skall släppas fri igen, som icke längre kan förväntas bliva lagbrytare, då skulle ett mycket stort antal kroniska brottslingar, som nu med vissa intervaller komma på fri fot, hålles internerade för livstid. Denna tanke saknar icke sina förespråkare, även om i länder med traditionellt västerländska rättsideal dessa yrkanden blivit mera lågmälta än för något eller några årtionden sedan, då man icke minst med naturvetenskaplig motivering rekommenderade en "skoningslös avsöndring" ur samhället av de dåliga elementen. Vad som i alla tider bromsat upp långtgående individualpreventiva strävanden har varit det krav på rättvisa, på ett rimligt förhållande mellan brott och straff, som hålles levande inom strafflagstiftningen, så länge även vedergällningsteorien övar inflytande på densamma.Det må räcka med ett enda aktuellt exempel. Ungdomsfängelselagen och tvångsuppfostringslagen äro båda med all rätt byggda företrädesvis på förbättringssyftet. Men det är uttryckligen utsagt, att dessa påföljder icke få inträda vid brott, på vilka enbart kunna följa böter. Denna inskränkning motiverades med, att den allmänna rättskânlan icke skulle förlika sig med att bagatellbrott drabbades av en åtgärd, som innebar frihetsberövande under längre tid. Man bör i strafflagstiftningen sträva efter att ställa de individualpreventiva synpunkterna i förgrunden, men lagstiftaren får därför ej förlora känningen med de båda andra teorierna, eftersom det är deras stora uppgift att verka modifierande och återhållande. Utan hänsynstagande till allmänprevention och vedergällning skulle de individualpreventiva strävandena, de må bäras upp av de bästa avsikter och synas än så "praktiskan mynna ut i rättslöshet och godtycke. Strafflagen lever sitt livinom en etisk ram och på det folkliga rättsmedvetandets grund. Vad som är effektivt och statsnyttigt får komma i andra rummet, poängen ligger främst i vad som är rättvist och moraliskt försvarligt. Det kan kännas otillfredsställande, att straffets mål och syften ej kunna sammanfattas i en enda formel, men det förhåller sig med strafflagen som med all rätt överhuvudtaget, att den för att använda Thyréns ord, är en resultant av många skilda inflytelser, en kompromiss mellan till stor del motsatta intressen. Den får sin färg icke blott av individualpreventionen och allmänpreventionen utan även av vedergällningstankar. Endast när dessa ofta sinsemellan stridande synpunkter få balansera varandra, kan samhället, om än alltid ofullkomligt, förverkliga det syfte som eftersträvas, nämligen samhällsskydd utan uppgivande av rättssäkerheten. Straffverkställlgheten. Strafflagstiftning och straffverkställighet äro nära förbundna med varandra. Om lagstiftningen präglas av de tre nyssnämnda teorierna, måste verkställigheten också gör det. Någon "ganska bred klyfta" mellan de två, orsakad av principiella motsättningar finnes ej, och det är icke sant, att verkställigheten domineras av en önskan att utkräva hämnd. Om straffverkställigheten praktiskt icke kunnat hålla jämna steg med lagstiftningen - och utan tvivel förhåller det sig ivissa avseenden så - beror detta på andra orsaker, icke minst på svårigheten att få medel till de för verkställigheten erforderliga anordningarna. En ny lagstiftning t. ex. om