Första lagutskottets utlåtande Nr 61. 31 förmögenhetsbrott medför ringa utgifter, och dess ikraftsättande möter därför inga betänkligheter, medan erfarenheten visar, att det kan draga länge om innan en ny förvarings- och interneringslag kan sättas i kraft, därför att den ställer stora anspråk på statskassan. Men är då icke det med straffet förenade lidandet ett resultat av vedergällningstankar? Visst skymtar vedergällningen bakom verkställigheten, liksom den präglar den lag, enligt vilken den felande dömdes, och det utslag, som rätten avkunnade. Men den finns där närmast som en fordran på rättvisa: det straff den dömde undergår, t. ex. straffarbete, måste för att av både honom själv och andra uppfattas såsom rättvist utformas så i enskildheterna, att det står i riktig proportion till andra straffarter - t. ex. fängelse, som enkelt uttryck är endast hälften så svårt som straffarbete - och till skyddsåtgärderna (förvaring, internering och ungdomsfängelse). Straffarbetsstraffet, som i regel är kortvarigare än en för brott av samma beskaffenhet ådömd skyddsåtgärd, måste till följd härav" verkställas under strängare former än skyddsåtgärden. Vad straffången förlorar i förmåner, vinner han i tid. Långt mer än på vedergällningen beror strafflidandet på andra orsaker. Det är en ofrånkomlig följd av det tvång, som måste utövas med hänsyn till samhällets säkerhet (t. ex. för att förebyggarymningar eller brottsliga attacker från den dömde under anstaltsvistelsen) och med hänsyn till ordningen inom anstalten (t. ex. för att hindra en moralisk röta att sprida sig). Men strafflidandet beror måhända mest på straffets uppgift att också vara avskräckande. Ett straff utan lidande, om nu någonting sådant kan tänkas, vore ur allmänpreventiv synpunkt värdelöst. Man får detta bestyrkt, om man vänder sig till andra, utanför straffsystemet liggande vårdformer. Det visar sig att all tvångsvis ordnad anstaltsvård, åtminstone i vad det gäller andra än barn, medför lidande. Betecknande är ett yttrande i Svenska kriminalistföreningen år 1-928 av socialstyrelsens expert för alkoholistvårdsärenden: En internering på en alkoholistanstalt innebär naturligtvis ett lidande. Det år ett ingripande i friheten, som i vissa fall väl kan jämföras med internering å straffanstalt och som generalpreventivt har en liknande effekt, vilken vi, som hålla på med dessa saker, skatta så högt, att vi anse den förnämsta betydelsen av interneringslagen i fråga om alkoholister vara generalpreventionen, vilken åstadkommer, att ett stort antal "nor- mala" alkoholmissbrukare genom lagens tilIvaro tvingas att ta sig i akt. Samtidigt konstatera vi, vilket man kunde veta a priori, att den speciella interneringsbehandlingen på en hel del av det abnorma klientelet icke har någon vidare effekt. Åt dessa kan ingenting göras. Många äro alltför abnorma för att låta sig rätta genom interneringsbehandlingen. - Ett konstaterande av lidandets ofrånkomlighet vid frihetsberövande får emellertid icke leda till att man slår sig till ro med vad som är. Om i straffverkställigheten ingå irrationella och onödiga lidandesmoment, skola dessa utrensas, och en dylik utrensning är ju i gång. Straffverkställigheten nu och för ett par decennier sedanär två skilda ting. I vissa avseenden kunde reformerna ha gått fortare, men om detta icke skett, beror det ej på fångvårdsmyndigheternas bristande vilja utan på svårigheten, ibland omöjligheten att få medel till de anläggningar, byggnader och organisatoriska anordningar, som dylika reformer kräva.
