Första lagutskottets utlåtande Nr 61. 33 kreta fall, två fångar, den ene under och den andre över 21 år, vilka dömts till fyra års straffarbete. Hur gestaltar sig verkställigheten för dem? Den yngre undergår tre månaders cellstraff i sträng mening. Härefter blir han uttagen till arbetsgemensamhet - modifierat cellstraff kommer sällan ifråga vid så lång strafftid - och efter ytterligare nio månader till helgemensamhet. Den äldre undcrgår strängt cellstraff under sex månader och uttages därefter till arbetsgemensamhet. När tre år av strafftiden gått till ända, kommer han i åtnjutande av helgemensamhet. De anförda exemplen avse normalfall. Lagen tillstädjer emellertid jämkningar i olika riktningar. Fångens överflyttning från cellstraff till arbetsgemensamhet kan sålunda fördröjas, om han visar opålitlighet eller dåligt uppförande. Visar sig cellstraffet ha en ogynnsam inverkan på fångens andliga eller kroppsliga hälsa, äger styresmannen vidtaga uppmjukningar. Fången får "sällskap" i cellen eller uttages till arbetsgemensamhet; sistnämnda åtgärd praktiseras rätt ofta. Styresmannen stöder sig därvid på den elastiska 12 § verkställighetslagen, "måhända", anförde Hagströmer i sitt nyssnämnda betänkande, "med en något friare tolkning av lagrummet än lagstiftaren egentligen tänkt sig". På liknande sätt förhåller det sig med de flesta andra regleri verkställighetslagen. Det är icke så, som motionärerna mena, att verkställigheten ännu icke nått framtill ett förverkligande av lagens grundsatser, den har tvärtom i de flesta stycken redan hunnit förbi dem. Härmed tillgodoses emellertid en modern fångvårds krav på en mera individuell fångbehandling. V l detta sammanhang må påpekas, att de lokala förhållandena icke alltid medge ett cellstraff av den i lagen angivna normallängden. Detta är bl. a. fallet på Långholmen, där de s. k. nattcellerna, ursprungligen avsedda för gemensamhetsfångar, måste användas även för cellfångar. Detta innebär, att årligen några hundra fångar, vanligen de pålitligare, uttagas ur cellisoleringen långt före minimitidens utgång. - Även utanför vårt land ha reformsträvandena under 1920- och 1930- talen rört sig i riktning mot en avkortning av cellvistelsen. Då det skulle föra för långt att här ingå på en detaljerad redogörelse, må sammanfattningsvis sägas, att cellvistelsen i vårt straffsystem i allmänhet är till tiden kortare än i övriga nordiska länder och i de flesta fall väsentligt kortare äni länderna på kontinenten före det nuvarande kriget. Såvitt styrelsen har sig bekant finnes i Europa endast ett land, som slopat det stränga cellstraffet, nämligen England. Det bör emellertid uppmärksammas, att den gemensamhet, som trätt i stället, är en gemensamhet under mycket restriktiva former. Under de första månaderna av straffet får fången sålunda vara tillsammans med andra endast under arbete, och då under sträng uppsikt, medan han under måltider och fritid, som icke tillbringas i skolan. hålles isolerad i cell. Engelsmännen ha överhuvud visat obenägenhet att låta fångarna vara tillsammans under fritid. Motionärerna gå i sitt förslag längre. De ifrågasätta, om icke cellstraffet bör helt avskaffas; förvaringen i cell under dagen har enligt motionärerna knappast någon förnuftig mening. Härjämte föreslås i motionen att en stor del av egendomsförbrytarna skulle vårdas på hel- eller halvöppna anstalter. Här må först göras två erinringar av mera teknisk art. Motionärerna taga fel, när de påstå, att dessa reformer kunna genomföras inom ramen för "det straffrättsliga status quor; reformerna kräva ovillkorligen ändring av Bihang till riksdagens protokoll 1942. 9 aaml. 1 avd. Nr 61. 3
