34 Första lagutskottets utlåtande Nr 61. . verkställighetslagen. Förslaget att de hel- eller halvöppna anstalterna skulle reserveras endast för straffångar, måste bero på ett förbiseende. Även fängelsefångarna böra väl komma i åtnjutande av samma förmån; i annat fall ställes ju all logik på huvudet, eftersom fängelse, såsom förut utvecklats, i lagen uttryckligen angives såsom endast hälften så svårt som straffarbete. Argumenten mot cellstraffet liksom motionens skildring av dess "ned- brytande verkningar" kännes igen från tidigare inlägg i de otaliga diskussioner, som förts kring den mer än hundra år gamla stridsfrägan "cell kontra gemensamhet". Skiklringen innehåller vissa riktiga påpekanden. Men cellstraffets motståndare kunna väl icke bestrida, att det mesta ändå kommer an på hur länge isoleringen varar och hur långt den drives. Den som har erfarenheter från äldre tider, finner motionens beskrivning tillämplig på förhållandena före 1916 årsverkställighetslag, då den obligatoriska celltiden nästan undantagslöst varade i tre år och förlöpte i sträng ensamhet. Men han vägrar att god.taga den såsom en riktig bild av straffverkställigheten i dag, då celltiden inskränkts till normalt sex månader och beträffande några hundra fångar - unga, psykiskt svagare och andra - är ännu mycket kortare. Isoleringen är numera heller icke driven så långt som i motionen anges. Cellvistelsens enformighet mildras av arbetet i bostadscellen eller i särskild verkstadscell och brytes genom besök av arbetsledare och andra fängelsets tjänstemän, genom måltider, utevistelse två halvtimmar varje dag, skolundervisning och gudstjänster. Vid en rättvisande redogörelse för svenska förhållanden bör icke heller den sedan ett år prövade anordningen med särskilda, frivilliga fängelsebesökare alldeles förbigås, ej heller det förhållandet, att fångarna i alla statliga fångvårdsanstalter tillåtas i viss utsträckning - särskilt lördagar och söndagar - åhöra musik, föredrag och gudstjänster i radio och, sannolikt tidigare än i något annat europeiskt land, erhållit förmånen att dagligen lyssna till dagsnyheterna. Styrelsen begagnat tillfället att korrigera en sakuppgift i motionen. Straffänges rätt att innehava fickur inträder icke, såsom motionärerna mena, i tredje fångklassen, alltså när tolv månader av straffet gått till ända, utan i andra fångklassen, d. v. s. när fången avtjänat två månader av sitt straff. I detta sammanhang vill styrelsen framhålla, att fångarna i de svenska fängelserna i allmänhet äro gynnsammare ställda än i andra länder, när det gäller särskilda förmåner, t. ex. rätten att mottaga besök, låna böcker, avsända brev, innehava fickur, inköpa premievaror o. dyl. Vad som med fullt fog kan kritiseras, är de små cellfönstren, ett misstag, som håller på att rättas till, i den mån medel bli tillgängliga. Men om denna egendomliga anordning liksom om det treåriga cellstraffet måste rättvisligen sägas, att upphovsmännen på 1840-talet därigenom åsyftade icke att göra livet tyngre för den fångne utan i .stället att främja hans moraliska förbättring. Det låg bittra erfarenheter om gemenskapslivets vådor bakom. De som alltjämt hålla på cellstraffets oumbärlighet inom en viss gräns, bygga likaledes på iakttagelser från livet på anstalter och livet utanor. De flesta människor ha väl någon gång haft tillfälle att konstatera, vad ett rötägg kan förstöra i en kamratkrets, i en skola, på en arbetsplats eller i en kasern. Och dock har en moraliskt förkommen människa mindre möjligheter att påverka andra i dylika sammanhang, eftersom omgivningen i regel har genomsnittsmänniskans förmåga att stå emot brottsliga impulser. Fängelsernas interner befinna sig i allmänhet under medelnivån. En del
