Första lagutskottets utlåtande Nr 61. 35 av dem äro utpräglat antisociala och parasiterande, en ännu större del hållningslösa, hänsynslösa och markerat egocentriska; de flesta torde, om de icke äro hänförliga till nyssnämnda grupper, åtminstone kunna betecknas som lättledda och viljelösa. I en dylik omgivning kan dåliga element lätt riva ned, vad fängelsets tjänstemän och behandlingen i övrigt har byggt upp. Det säger förresten en hel del, att de sämre ivrigt trä till gemensamhet, medan de bättre lättare fördra enrumsstraffet. Ofta begära de senare att få fortsätta straffet i enrum, även sedan de blivit berättigade till lättnader i isoleringen. De under fängelsetiden stiftade bekantskaperna bli många gånger en black om foten. Den frigivne uppspåras och omhändertages. av forna fängelsekamrater, drages in i farliga gäng och lockas till brott. Vägrar han slå följe med dem eller blir han eljest misshaglig, utsätter han sig för risken att få sitt föregående avslöjat för arbetsgivare,arbetskamrater, fästmö, hustru eller bekantskapskrets med därav följande obehag, förluster eller rent av katastrof. - Det går icke att avfärda dessa påpekanden med invändningen, att riskerna kunna förebyggas genom övervakning och klientelets differentiering. Frånsett kostnaderna, vilka vid dylika åtgärder avsevärt stegras, har både övervakningen och differentieringen sina gränser. Att fångvårdsmännens motstånd mot cellstraffets försvinnande skulle, såsom ibland göres gällande, bero på vanetänkande eller på den omständigheten, att fångar i gemensamhet många gånger äro svårare att sköta, motsäges av det faktum, att den avkortning, som hittills ägt rum, skett efter initiativ från fångvården. Härtill kommer ytterligare, att erfarenheterna från sådana anstalter utom fångvården, som tillämpa gemensamhet, bestyrka fängvårdsmännens iakttagelser om dess vådor. Styrelsen kan så mycket säkrare uttala sig härom, som både styrelsens chef och en av dess ledamöter under 15-20 år varit tjänstemän vid - utom fängelser - sådana institutioner som tvångsarbetsanstalter, alkoholistanstalter, uppfostringsanstalter och skyddshem. - Ej sällan påstås det, att cellstraffet icke skulle ha förespråkare bland andra än anhängarna till den klassiska straffrättsskolan. Ingenting kan vara oriktigare. Skiljelinjen går tvärs genom skolor och doktriner. Den italienske straffrättsläraren Enrico Ferri, jämte Lombroso grundläggare av den italienska kriminalistskolan, opponerade i början av sin verksamhet fränt mot cellstraffet men ändrade efter handuppfattning. Rättspsykiatern Gustav Aschaffenburg, vetenskapsman och under många år läkare vid tyska fängelser, skriver i sin även till svenska översatta bok "Brottet och dess bekämpanden Varje fånge passar ej för cellbehandling, även om jag ej tror, att cellvistelsen framkallar psykoser. Men bortser man från dylika fall, är ensamhetsfängelset subjektivt och objektivt en välgärning för den ofördärvade och den ännu ej fullständigt förstörde. Jag delar ej fruktan för masturbation, som ej förhindras av gemensamhetsfängelse, snarare kompletteras av pederastiska vanor. - - - Däremot erbjuder cellen den fördelen, att den möjliggör en individualiserande behandling, och tjänstemännens personliga inflytande kan naturligtvis bättre göra sig gällande under samtal i enrum. För de orâkneliga förbrytarna med otaliga föregående bestraffningar behövs ej isolering. De kunna ej bli mer fördärvade än de äro; de kunna ej heller förbättras. Sedan Emil Vandervelde år 1918 kallats till Belgiens justitieminister, tog han omedelbart itu med att reformera fängelseväsendet. Cellstraffet mildrades men borttogs ej, det var under 1930-talet alltjämt både längre och
