36 Första lagütskottets utfdtáitde Nr 61. - strängare än i vårt land. Han förklarade sig icke ämna återvända till gemensamhetsstraffet, vars olägenheter han väl kände till. Samma mening hade hans närmaste medhjälpare, doktor L. Vervaeck, skaparen av de berömda kriminalantropologiska laboratorierna vid Belgiens fängelser. Han yttrade vid en fångvårdskongress i Paris år 1922: "Cellen är basis för vår fängelsereform och bör förbli grundstenen för vårt fängelsesystem". I Norge har fängelsedirektören Hartvig Nissen, vilken väl närmast ansluter sig till den skola, vars främsta talesman var den tyske kriminalisten Franz von Liszt, hävdat cellens betydelse för det individuella uppfostringsarbetet inom fängelserna. Från detta land bör också nämnas ett annat namn, Eivind Berggrav.- Under åren 1925-1928 verkade han som fängelsepräst i Oslo. Sina erfarenheter därifrån har han samlat ien bok "Fangens sjæl - og vår egen". Berggrav har, såsom hans övriga produktion visar, företagit djupgående forskningar inom psykologien, särskilt religionspsykologien, och i sin fängelsebok framhåller han, att hjordinstinkten är den kanske starkaste av alla suggestiva makter i människolivet; många brottslingar ha i friheten befunnit sig i ett slags kamratrus eller flockhypnos. Man kan ej bortse från isoleringens betydelse i dessa fall, medan manyfortsätter Berggrav, måste räkna med att gemensamhetsanstalterna rent av förkväva ansvarskänsla och självtukt. Ehuru ingalunda blind för cellvistelsens faror förordar han, att fången under den första tiden av straffet hålles i fullständig isolering och sedan efter hand tillåtes deltaga i det gemensamma arbetet. Det må slutligen påpekas, att inga statistiska fakta ge belägg för påståendet, att återfallsrisken efter gemensamhetsstraff skulle vara mindre än efter cellstraff. De jämförelser som gjorts, t. ex. i Belgien, skulle snarast tyda på motsatsen. - l tidskriften Tiden (häfte 2 år 1942) finnes intagen en uppsats, betitlad "Straffverkställighetens reformering", vilken..i stora delar har samma ordalydelse som motionen, och vars innehåll man måhända med visst fog kan anse såsom ett komplement till denna. I uppsatsen anföres om cellstraffets avskaffande bl. a. följande: "Det skall endast tilläggas att straffångar, vilka nu komma ut på gemensamheten efter ett halvår, alla lära sig känna igen varandra, varmed den hållbaraste orsaken att bibehålla cellstraffet bortfallen. Detta argument mot cellstraffets behövlighet är, som i det följande skall visas, icke hållbart. Under år 1940 intogos i statens fångvårdsanstalter 3.963 straff- och fängelsefångar, vilkas strafftid med hänsyn till längden fördelade sig på följande sätt: under 3 månader . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.455 3 månader intill 6 månader . . . . . . . . . . . . . .. . . -". . Å. 836 3.291 - . 6 månader och däröver . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 672 . - tillhopa 3.963 Av dessa sifferuppgifter framgår, att klientelet på våra fängelser har korta straff ; i genomsnitt nå endast 15-20 °/o upp till en strafftid av 6 månader och däröver. Detta betyder, t. ex. för år 1940, att med nuvarande verkställighetsregler 672 fångar äro till följd av straffets längd berättigade till arbetsgemensamhet; till detta antal böra så läggas omkring 600, som på grund av sin ungdom eller psykisk sprödhet icke hållas i cell under den normala minimitiden. Men beträffande de övriga omkring 2.700 fångarna gäller, att de aldrig få tillfälle att stifta närmare bekantskaper med andra
