38 Första lagutskottets utlåtande Nr 61. Hel- och halvöppna anstalter. Inrättandet av flera hel- och halvöppna anstalter för straff- och fängelsefångar är ett önskemål, som fängvårdsstyrelsen vid olika tillfällen under senare år haft under övervägande. För närvarande finnas sådana anstalter i Mariestad, på Rödjan och Singeshult, i alla fallen i förening med jordbruk ach avsedda för män. Vad som närmast behövs är en koloni i anslutning till kvinnofängelset i Växjö, men därjämte ytterligare kolonier för män, även kolonier avsedda för hantverk eller verkstadsdrift. Kolonierna böra icke göras större än för ett tjugotal intagna. Att till dessa öppnare anstalter uttaga det typiska återfallsklientelet - förfalskare och bedragare samt tjuvar, som icke bruka våld - finner styrelsen icke riktigt. kke brottets art utan brottslingenspersonliga egenskaper böra i huvudsak vara avgörande, så att i första hand de förbättringsbara och de som anstränga sig att begagna anstaltstiden på rätt sätt få tillfälle att avtjäna straff under friare former. Att just de godartade fallen främst komma ifråga, skall, såsom erfarenheten visar, begripas av fångarna i gemen och erkännas såsom rättvist och rimligt, medan de aldrig skulle förstå, varför den som icke bemödar sig om förbättring erhåller dylik förmån. - i Förslag till ändring av verkställighetslagen. Det råder som styrelsen redan flera gånger framhållit ingen tvekan om att 1800-talets fångvårdsreformatorer i sin iver att förbättra drevos av en ensidig och överdriven tro på det långa cellstraffets välgörande verkningar. Vår tid bör icke förfalla till överdrifter åt andra hållet. Erfarenheten visar, att diskussionen i denna fråga icke bör föras efter linjen antingen - eller, utan att man med begagnande av de erfarenheter, som efter hand avlagras, måste söka sig fram längs de fortsatta modifikationernas väg. I detta syfte vill fängvårdsstyrelsen - i viss anslutning till ett ursprungligen av Hagströmer i hans förenämnda betänkande framlagt förslag - föreslå ändring av verkställighetslagens 12 §. Paragrafen har följande lydelse: Därest men för fånges andliga eller kroppsliga hälsa inträder eller uppenbarligen kan befaras genom tillämpning av i denna lag given bestämmelse i annat fall än som avses i 8 § första stycket, må i tillämpningen göras den jämkning, som prövas nödig för avhjälpande eller förebyggande av sådant men. Paragrafen bör enligt styrelsens mening kompletteras med ett andra stycke av innehåll, att jämkning i tillämpningen av de i 4-7 §§ i lagen givna bestämmelserna må, där synnerliga skäl därtill föreligga, även i annat fall, än nu sagts, göras av fängvårdsstyrelsen eller efter fångvårdsstyrelsens bemyndigandc av anstaltens styresman. Med ett dylikt tillägg till paragrafen skulle möjlighet skapas att i större utsträckning individualisera straffverkställigheten. Minimitiden för cellstraffet skulle efter prövning av varje särskilt fall kunna nedsättas för såaana fångar, som lämpligen finnas böra överföras till för visst slag av fångar avsedd anstalt, t. ex. fångkoloni, liksom i sådana fall där arbete, yrkesutbildning eller andra för fångens fortsatta resocialisering betydelsefulla åtgärder göra det påkallat.
