Första lagutskottets utlåtande Nr 61. 41 het. Men begränsar man- tillämpningen, exempelvis till kosthållet, är ju också det psykologiska motivet - "att fången skall kunna infoga sitt arbete som ett led i sin självförsörjning" - borta. Det skulle föra för långt att här upptaga enskildheterna i ett dylikt system till granskning. Utöver vad som redan anförts om de praktiska och ekonomiska hinder, som uppställa sig för dess genomförande, vill styrelsen framhålla, att ett stort antal fångar till följd av bristande yrkesutbildning, efterblivenhet eller arbetsoförmåga skulle icke blott berövas möjligheten att inköpa s. k. premievaror utan därtill vid frigivningen häfta i skuld till staten. Även om denna skuld icke skulle indrivas, vilket vore teoretiskt orimligt och praktiskt omöjligt, kommer den att te sig som ett slags påföljdsstraff. För den ambitiöse skulle den bli en plågsam påminnelse om hans bristande prestationsförmåga, medan" de övriga - särskilt de parasiterande och ansvarslösa - skulle känna sig lika litet" besvärade av denna skuld som av böter, barnuppfostringsbidrag och andra skuldertill det allmänna och till enskilda. - Vad som närmast erfordras för arbetsdriften är nya verkstadsbyggnader. Medel ha av riksdagen redan anvisats till nybyggnad vid Ystadsanstalten, men då anslaget är uppfört på beredskapsstat, är dispositionen av detsamma ställt på framtiden. Till uppförande av ny verkstadsbyggnad vid det för unga fångar avsedda straffängelset i Gävle hemställde fångvårdsstyrelsen sistlidne höst om ett anslag av 65.000 kronor. Rådande statsfinansiella förhållanden ha emellertid omöjliggjort ett tillmötesgående av detta styrelsens önskemål. Utom vid Gävleanstalten erfordras nya, fristående verkstadsbyggnader även vid vissa andra anstalter. Personalen. Ordningen och tonen inom fängelserna, behandlingen av fångarna, arbetsdriftens intensitet och omfattningen av h jälpverksamheten för dem som frigivas beror i hög grad på fångvårdsmännens förmåga att fylla sina tjänsteuppgifter. Styrelsen vill gärna begagna det tillfälle. som här erbjudes, för att betyga, att ett synnerligen intresserat och plikttroget arbete nedlägges inom fängelserna. Styrelsen har goda tillfällen att konstatera detta vid inspektioner och genom de spontana erkännanden härom, som göras av fångarna, icke minst efter deras frigivning. Det ligger i sakens natur, att den omfattande och i ordets bästa mening humana verksamhet, sombedrives av tjänstemän i alla tjänsteställningar för att trösta och uppmuntra fångarna, vägleda dem ochställa till rätta för dem och deras anhöriga både under anstaltsvistelsen och därefter, endast undantagsvis blir bekant utanför fängelsernas värld. Vad rekryteringen angår, äro aspiranterna till tjänster i högre lönegrader icke flera än att fångvårdsstyrelsen kan förskaffa sig personlig kännedom om envar av dem. De som önska inträda i fångvården såsom vaktkonstaplar eller vaktfruar äro åtskilligt flera. De genomgå först provtjänstgöring vid något fängelse, varvid de som icke befinnas lämpliga gallras ut. Sovringen fortsätter vid antagandet av extra, extra ordinarie och ordinarie tjänstemän. Av synnerlig betydelse äro härvid de årliga kurser, omfattande tre månaders teoretisk och praktisk utbildning, som sedan många är brukat anordnas. År 1940 måste dessa kurser inställas till följd av det statsfinansiella läget. Det är styrelsens livliga förhoppning, att de snart måtte kunna återupptagas,
