44 Första lagutskottets utlåtande Nr 61. Bilaga B. Till Kungl. Fángvårdsstyrelsen. Svenska Fångvårdssällskapet, som av Kungl. Fångvårdsstyrelsen anmodats att yttra sig i anledning av en dit remitterad riksdagsmotion av hrr A. Engberg och T. Nilsson m. fl. om "en översyn av straffverkställigheten vid frihetsstraff" får härmed anföra följande. . Sällskapet vill från början betona, att det i likhet med motionärerna anser det vara en naturlig och en viktig angelägenhet "att forma verkställigheten till ett instrument för samhällets strävan att på en gång dugliggöra sina med- borgare och avhålla dem från brott". Enligt Sällskapets uppfattning ha också straffverkställighetsorganen i Sverige just strävat mot detta mål. I motionen låter det emellertid på annat sätt. Här talas gång efter annan i samband med straffverkställigheten om "vedergällnings- och hämndesynpunk- ten", om en syn på straffet som en "samhällets hämnd och vedergällningsakt", vilket haft och alltjämt har många anhängare. Då det gäller att belysa detta förhållande, få orden gärna en dramatisk tillspetsning: "Lidande mot lidande, skada mot skada, marter mot marter". På ett försåtligt sätt talas vidare om "en straffverkställighet, som i princip innebär kroppslig eller själslig pina eller båda i förening" samt om "en verkställighet, som kulminerar i tortyr". Det utsäges icke direkt att fångarna marteras och torteras, men ingen läsare kan undgå intrycket att det här talas om saker som kunna tänkas försiggå inom den nuvarande straffverkställighetens ram. Detta intryck blir desto starkare, när motionärerna vidare framhålla, att det existerar en gans- ka bred klyfta mellan straffverkställigheten och strafflagstiftningen. "l längden torde det också bli vanskligt", heter det, "att bevara en straffverkställighet, alltjämt färgad av vedergällningsprincipen, medan strafflagstiftningen får sin färg av uppfostrings- och förbättringsprincipen". Spelar nu vedergällningstanken den roll i det praktiska utformandet av straffverkställigheten, som motionärerna här velat göra gällande? Härpå kan endast svaras ett klart nej. Motionärerna ha - möjligen för att få sina synpunkter att framstå i klarare relief - frammanat en imaginär bild av straffverkställigheten i stället för att återge det faktiska förhållandet. Straffverkställighetsorganen ha endast att följa lagarnas intentioner efter bästa förmåga. De ha däremot ingen fullmakt och ingen rättighet att uppträda som hämnare å samhällets vägnar. Så långt Sällskapets erfarenhet sträcker sig ha de icke heller fattat sin uppgift på detta sätt. Men vedergällningstanken gör sig gällande på ett annat sätt, som motionärerna helt förbisett, nämligen på det praktisktpsykologiska området. Vedergallningstanken har nämligen ett verkningsfullt komplement, som heter sonande. Utan vedergällning intet sonande. Det bör även här bringas i erinran, att fångvårdsmannen ofta är i tillfälle att konstatera, hur den som undergår straff finner en lättnad i känslan av att han i straffet sonar sitt brott. Att i sonandets anda få arbeta ifrån sig sin skuld uppfattar fången ofta som en befrielse. Denna inställning har, även om den för vissa betraktelsesätt kan te
