Sida:Rd 1942 C 31 9 1 Första lagutskottets utlåtanden och memorial nr 1 61.djvu/689

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har inte korrekturlästs

Första lagutskottets utlåtande Nr 61. 45 sig antikverad, ett påtagligt praktisktpsykologiskt värde, som icke bör underskattas. Motionärerna ha många berömmande ord att säga om det utomordentliga intresse som ägnas arbetet på lagarnas förbättring och de ständigt nya landvinningar, som här göras. Mot denna ljusa bakgrund framstår straffverkställigheten som en mörk skamfläck: "Men när domstolen gjort sitt och ett frihetsstraff efter omsorgsfull straffmätning ådömts, då försvinner den dömde bakom en järnridå, då vidtager en tilIvaro åt vars säregna förhållanden tyvärr icke ägnats samma offentliga intresse, somkommit lagens gestaltning och domstolsväsendets organisation till del. Följden härav har blivit, att straffverkställighetens värld är för den stora allmänheten en förhållandevis okänd värld". Till detta vill Sällskapet framhålla, att ytterst få områden av svenskt samhällsväsen under senare år varit föremål för så livligt intresse och så ingående undersökningar som fångvården. För endast ett par får sedan verkställde .lustitiekanslersämbetet på uppdrag av Kungl. Maj:t en halvårslång, ingående undersökning av fångvårdsförhållandena i landet. Justitiekanslerns rapport i frågan föreligger i tryck. En mängd tidningsartiklar och skrifter ha publicerats i ämnet. Det förefaller då närmast absurt att tala om att den dömde i och med straffavtjänandets början skulle försvinna bakom en järnridå. Den del av allmänheten, som kan ha verkligt intresse av fången, ges tillfälle till att uppehålla en livlig korrespondens med honom och att efter viss tid besöka honom. Fången har möjlighet att anföra klagomål hos olika myndigheter, om han skulle anse sig illa behandlad. I arbetet inom de anstaltsnämnder, som finnas vid vissa fångvårdsanstalter och som sammanträda varje månad, deltaga enligt § 15 av Kungl. Stadgan ang. vård och behandling i statens fångvårdsanstalter av den 8 april 1938 tre av Fångvårdsstyrelsen för högst tre år i sänder utsedda personer, "som äga god insikt och erfarenhet rörande social h jälpverksamhet eller annat liknande arbete". Som exempel kan nämnas att av dessa utanför fängelsetjänstemännens krets ståendemedlemmar av anstaltsnämnden vid Centralfängelset å Långholmen är den ene riksdagsman och vice ordförande i Statsutskottet, den andre kyrkoherde och f. d. riksdagsman samt den tredje inspektör vid Stockholms stads arbetsförmedling. Dessa personer ha i likhet med fångvårdsfullmäktige möjlighet att fritt studera och kritisera förhållandena på ort och ställe. Sällskapet vill även påpeka, att hundratals personer om året i studiesyfte besöka våra fångvårdsanstalter: medlemmar av teolo- giska och juridiska fakulteterna vid universitet och högskolor samt elever vid Socialinstitutet, ledamöter av rådhus- och häradsrätter, lands- och stadsfiskaler, läkare, lärare, m. fl. Utöver dessa mera allmänna frågor ha motionärerna även upptagit till behandling vissa speciella förhållanden inom straffverkställigheten. Den första invändningen avser frågan om klientelets uppdelning. I stället för det nuvarande tillvägagångssättet att "placera praktiskt taget alla till straffarbete dömda i helslutna anstalten, föreslås en uppdelning av klientelet på det sättet, att "det typiska återfallsklientelet, .som förskingrar, småförfalskar, begår tjuvnadsbrott utan att använda våld eller sprängämnen, begår bedrägerier av olika slag, de hållningslösa, lättjefulla och arbetsodugligæ, vars "samhällsfarligheb icke enligt motionärerna kan jämföras med "grova våldsverkares, dynamitarders och dylika brottslingars", skulle brytas ut och hänvisas till öppen och halvöppen anstaltsvård. Bortsett från det felaktiga antagandet, att helslutna anstalter skulle ställa sig dyrbarare i drift än öpp