Första lagutskottets utlåtande Nr 61. 47 premiemedel, arbetspremiernas avvägning efter arbetsprestationens beskaffenhet m. m. Motionärernas fullständiga utdömande av cellstraffet är icke övertygande för den som närmare studerat dess verkningar, och det förefaller snarast absurt när detta straff benämnes en "nedbrytningsprocess". Tjänstemän vid anstalter, där såväl cellstraff som straffavtjänande i gemensamhet förekommer, ha rika tillfällen att jämföra effekten av dessa olika former av straffverkställighet. Det visar sig därvid att den uppmjukade form av cellstraff, som nu allmänt tillämpas i vårt land, i de flesta fall är.vida att föredraga framför ett sammanförande av klientelet under friare och mer okontrollerbara former. Det synes även Sällskapet icke blott önskvärt utan även nödvändigt att fångarna under en prövotid i början av straffet hållas åtskilda. Ur disciplinär och pedagogisk synpunkt är det också trängande nödvändigt att förvara fångar, som ha dåligt inflytande på sina kamrater, i cell utan att detta får karaktär av bestraffning. Vid landets största fångvårdsanstalt, centralfängelset å Långholmen, har frågan om sättet för de intagnas förvaring varit särskilt aktuell på grund av den stora tillströmningen av fångar under senare tid. Enligt lagen skola de som vid straffets början fyllt 21 år hållas till straff i enrum under sex månader. Brist på cellutrymme har emellertid gjort, att de redan efter betydligt kortare tid måst uttagas till arbete i gemensamhet och utflyttas på de s. k. nattcellkorridorerna, där de endast hållas inlästa i sina rum under nätterna och vissa timmar under dagen, men för övrigt få vistas tillsammans på korridorerna. Många fångar anhålla emellertid att få stanna kvar i cell eller efter redan verkställd utflyttning att få återgå till cell, där de ha större lugn och ro och bättre tillfälle att tilIvarataga fritiden till förströelseläsning och självstudier. Att tvinga fångar, som önska hålla sig för sig själva under strafftiden, till större umgänge med andra än vad som är nödvändigt är enligt Sällskapets mening olämpligt och skadligt. Det sätt på vilket cellstraffet presenteras i motionen ger en fullständigt falsk bild av denna form av straffverkställighet, sådan den sedan lång tid praktiseras: "l en tilIvaro, som* är nästan fullständigt i avsaknad av yttre impulser, gör man inga upplevelser. Man lever icke utom tiden men utan tidsbestämning - straffångar få icke ha klocka förrän i de två si.sta klasserna + och utan intryck. Intet händer. Man lär sig så småningom att få en sparsam indelning av dygnet genom de intryck av ljud och ljus, som förekomma. Denna torftiga inramning är det enda som skall sammanhålla de inre upplevelserna och som skall ersätta hela raden av de anstormande intryck, som dagligen är den fria människan beskärda. Själva livsskalan är i grund förändrad, bliven overklig". Utöver vad som förut framhållits rörande straffavtjänandet vill Sällskapet här ytterligare endast säga, att inte ens fångar, som avtjäna sitt straff i cell, behöva vara inlästa många timmar om dagen utan avbrott. Fångarna ha promenader ett par gånger om dagen, mottaga besök av arbetsledare och andra tjänstemän inom anstalterna samt få dagligen höra dagsnyheter i radio och dessutom andra radioprogram av lämpligt slag. Vid många anstalter finns skol-, sång- och musikundervisning samt gymnastik anordnad, gudstjänster förekomma regelmässigt o. s. v. Fångarna få även då och då lyssna till konserter, föredrag och underhållningar av framstående krafter. Det är förvånande att motionärerna anse .sig kunna utdöma en form av straffverkställighet, vilken, som de själva säga, utgör "en hörnsten i det nu gällande straffverkstâllighetssystemeh, utan att själva närmare ha gjort sig underkunniga om hur den
