48 Första lagutskottets utlåtande Nr 61. numera i praktiken fungerar. Hade de gjort detta skulle de ej heller behövt lämna riksdagen den felaktiga uppgiften, att straffånge icke får ha klocka förrän i de två sista klasserna, då han i själva verket får inneha klocka redan efter två månader. Säkerligen skulle de ej heller då ha velat stå för följande mening: "Med visst fog kan undras huruvida någon fånge ar helt normal efter en cellvistelse som varar längre än en manad". På denna punkt anser sig Sällskapet även böra framhålla att den på senaste tiden inträdda starka stegringen i fångantalet gjort att de cellfängelser, som eljest skolat användas endast som rannsakningsfängelser eller mindre kronohäkten, åter måst tagas i bruk även för fångar med något längre strafftider och att därför den modernare fångvårdens principer i dessa fall "i någon mån måst eftersättas. Men detta är ett övergående nödläge, som orsakats av kristiden, och man kan därvid trösta sig med, att förhållandena hos oss även i detta hänseende äro betydligt bättre än i de allra flesta andra länder. Slutligen anser sig Sällskapet i detta sammanhang böra taga allmänheten i försvar gentemot. motionärernas påstående att den grundar sin missaktning mot straffade "också på misstanken om den förödmjukande behandling de undergå inom verkställighetem. Såvitt Sällskapet förstår måste det vara en ytterst ringa del av allmänheten som i sitt förhållande till frigivna tar intryck av en så obestyrkt och orimlig misstanke, och de, som göra detta, skulle säkerligen under inga omständigheter kunna bli de frigivna till hjälp och stöd. Sällskapet delar motionärernas uppfattning att fångvårdspersonalen har en sällsynt ömtålig uppgift sig anförtrodd samt att en omsorgfull sovring vid rekryteringen är påkallad och hälsar med tillfredsställelse varje strävande att åstadkomma förbättrade villkor för personalen. Det är riksdagen själv som placerat fångvårdspersonalen i den tjänsteställning den har och statsfinansiella skäl torde väl lägga hinder i vägen för en generell höjning av avlöningsnivån nu. I ett av sakkunniga den 31, december 1932 till statsrådet och chefen för justitiedepartementet avgivet betänkande med förslag till organisation av det frivilliga skydds- och hjälparbetet beträffande frigivna fångar har betonats det berättigade i att fångvårdsmannen beredes den lön och de övriga förmåner, som svara mot hans ansvarsfulla värv. , - Sällskapet vill till sist försäkra, att det med det anförda på intet sätt önskar rida spärr mot reformer på straffverkställighetens område. Någon ny översyn av straffverkställigheten är emellertid icke påkallad. Fångvårdens organisation och rationella ordnande, även med hänsyn till fångbehandlingen, har varit föremål för så många utredningar, att det närmast gäller att realisera de förslag som redan godtagits. Sällskapet vill sålunda påpeka betydelsen av att den nya lagen om villkorlig dom sätts i kraft, liksom även den nya säkerhetslagen. Konsulentorganisationens utbyggande till full effektivitet är ett annat trängande önskemål. Medel till modernisering av fängelsebyggnaderna böra anvisas i större utsträckning än nu, liksom pengar behövas till ökat understöd åt hjälp- och skyddsarbetet. I den mån en ändring av verkställighetslagen på någon punkt kan befinnas erforderlig - och en större rörelsefrihet synes här måhända böra komma ifråga - kunna dylika ändringar genomföras utan särskilda utredningar. I övrigt vill Sällskapet erinra om strafflagberedningens uppdrag rörande fångvården, ett utredmngsarbete, som enligt direktiven skallta sikte på icke enstaka punkter
