252 *Första lagutskottets utlåtande Nr 61. Vidare mås.te.uppmärksammas attett- allt för, mycket utplånande av själva straffmomentet genom sina följder kan leda, till en .reaktion, som slår över till sin motsats. Ett undan för undan allt behagligare straff kan icke undgå att för samhället småningom medföra mindre önskvärda konsekvenser Ett genomförande av åsyftade skulle säkerligen också komma att försvåra upprätthållandet av den på ett fängelse. erforderliga ordningen. - Vissa .skäl kunna visserligenuppletas, som tala till förmån för omskrivna åtgärd. Det kan anföras exempelvis, att åtskilliga fångar stå på en sådan moralisk nivå och visa ett sådant, uppträdande, att något straffmoment utöver själva frihetsberövandet icke skulle vara behövligt. Cellfångar kunna måhända också utpekas, beträffande vilka fångvården lättareskulle nå sitt syfte genom gemensamhets- än cellstraff. Dettagsynes dock icke kunna tillmätas någon avgörande betydelse vid frågans bedömande. - - Här må sålunda meddelas den uppfattningen i berörda fråga att, med hänsyn till bland annat att den situation beträffande cellstraffet, som motionärerna beskriva, icke föreligger och. redan nu möjlighet förefinnes att vid behov upphäva eller neutralisera nämnda straff, ifrågasatta reform icke synes vara erforderlig. Vi vilja emellertid i detta sammanhang tillägga, att en eventuell differentiering av det allmänna fångklientelet möjligen kan ställa frågan i ett delvis annat läge. - Till sist komma motionärerna in på- den betydelsefulla frågan om fångvårdspersonalens rekrytering och utbildning, varvid de förorda bland annat reviderade utbildningsföreskrifter, " strängare sovring vid nyanställning samt förbättrade villkor för personalen. - - Bland alla frågor, som vårt förbund på senare tid haft ett syssla med, kan frågan om personalens rekrytering, och utbildning sägas ha varit den viktigaste. I ett" samhälle, där inomrättsväsendet och det på detta grundade anstaltsförfarandet fostran och tillrättaförande kommit att undantränga den gamla vedergällningsprincipen,-.måste det framstå som uppenbart, att de samhällets funktionärer, som ha att ombesörja denna undan för undan allt mer komplicerade fostrargärning, måste äga förutsättningar härför. Framför allt måste inom ett sådant- arbetsområde kvalifikationsfordringarna vid rekryteringen vara sådana, att de så långt möjligt utgöra en garanti för att endast lämpliga personer knytas till verksamheten. Inseende denna frågas stora betydelse har vårt förbund för sin del vid åtskilliga tillfällen sökt aktualisera detta betydelsefulla spörsmål,-varvid speciellt kravet på skärpta kvalifikationsfordringar vid nyanställning betonats. Med beklagande måste dock sägas, att resultatet härvidlag blivit negativt. Frågan om fångvärdspersonalens rekrytering och speciella utbildning är emellertid av sådan vikt, att verkliga- åtgärder för dess lösning icke kunna undgås. Att motionärerna, som funnit "det personliga förhållandet mellan fången och hans vårdare vara av grundläggande betydelse för den fostran fängelsevistelsen avser att bibringa", tagit upp frågan, är sålunda helt naturligt. För att emellertid kunna locka dugligtfolk till fångvården måste anställnings- och avlöningsförhållandena förbättras. Man kan icke utgå ifrån att kvalificerade personer ha lust att ägna sig åt fångvården under nu rådande -förhållanden och villkor. En i förhållande till arbetets art och krav synnerligen låg avlöning, utsikten till allenast en eller" annan månads tjänst under de första åren, ett mycket sent ernående av ordinarie ställning samt ytterst begränsade befordringsmöjligheter .kunna sägas utgöra garantier
