Första lagatsitottets utlåtande Nr 61. 53 för att lämpliga personer icke söka sig tillfängvården. De undantag som förekomma bekräfta blott regeln. - - Berörda- missförhållande, som under .den utveckling fångvården på se.- nare tid kommit attbeskriva blivit "allt" mer iögonfallande, måste sålunda i görligaste mån undanröjas. Avlöningsförmånerna måste bringas till så" dan nivå, att fångvården kan påräkna dugligt folk för sitt arbete. Kvalifikationsfordringarna vid nyanställning måste skärpas och utbildningskursernas allmänna nivå höjas i motsvarande grad. I fråga om rekryteringen synes oss" det kravet böra ställas, att för vinnande av anställning inom våra anstalters vårdtjänst inträdessökande bör ha med godkänt betyg genomgått realskola eller styrka sig äga en därmed jämförbar allmänbildning. *l besittning av .denna bildning skulle eleverna vid fångvårdens utbildningskurser kunna tillgodogöra sig en undervisning, som danade dem till fångvårdsmän i detta ords bästa betydelse. Och ett förverkligande härav skulle icke blott i hög grad främja fångvårdens arbete utan också åt detta arbete ge det ökade anseende, som det så väl förtjänar. 5 " Göteborg den 10 april 1942. - - - C. Lundkvist. i Sam. Johnsson. B. Larsson. V Bilaga D. KUNGL. SOCIALSTYRELSEN. - - - Till Riksdagens första lagütskott.. -Genom beslut den 6 mars 1942 har Kungl. Maj:t anbefallt socialstyrelsen att till riksdagens första lagutskott avgiva yttrande över två vid riksdagen väckta motioner, nr 18 i första kammaren och nr 22 i andra kammaren, om en översyn av straffverkställigheten jvid frihetsstraff. Med anledning härav .får styrelsen anföra följande. = i " v Det måste anses tillfredsställande, att frågan om straffverkställigheten och vad därmed sammanhör har förts .fram till offentlig diskussion. I allt för hög grad ha, såsom det konstateras i motionerna, hithörande förhållanden .varit undandragna den offentliga uppmärksamheten, och sådana reformsträvanden, som under senare år framträtt på andra områden av kriminalpolitiken, ha endast obetydligt gjort sig gällande på detta område. Frågan om straffverkställigheten har i många avseenden nära beröringspunkter med socialvården. Behandlingen av straffångar är, principiellt sett, icke en angelägenhet av väsentligen annan art än t. ex. vissa åtgärder inom ungdoms- och barnavårdens omrâde eller vården om asociala av olika slag. Det må även erinras om den ännu icke i kraft varande lagstiftningen om brottsförebyggande skyddsåtgärder i fråga om villkorligt dömda. Sådana" mera rationella principer och arbetsmetoder som i växande grad ha gjort sig gällande inom skilda grenar av modern socialvård, samt i vissa avseenden på straffrättens område, äro fullt på sin plats även inom fångvården. Behovet av en ny syn på- dithörande spörsmål har blivit starkt förnimbart. Det lär icke kunna bestridas, att det på detta håll alltjämt rådande sys
