Första lagutskottets utlåtande Nr 61. 55 domsfängelse i vissa fall o. s. v. Som domstolarnas kännedom om de personer, de döma, emellertid i en mängd fall är rätt obetydlig, år den genom utslagen i brottmål åstadkomna differentieringen mycket otillfredsställande. En på fullständigare kännedom om de dömdas individualiteter och sociala förutsättningar grundad rationell uppdelning av fängelseklientelet och särskilt av straffarbetsfängarna med hänsyn till lämpligheten av olika behandlingsmetoder är sålunda önskvärd. En sådan uppdelning synes förutsätta en grundlig medicinskpsykiatrisk undersökning av varje fånge å en särskild undersökningsstation - såsom sedan många år sker inom Belgiens fångvård - innan han hänvisas till den anstalt, där han skall undergå behandling. I många fall kunde säkerligen en tillsyn och vård i friare former än å de slutna anstalterna giva goda resultat; styrelsens erfarenheter från både alkoholistvården och skyddshemmen tala i denna riktning. En undersökning av hela detta problem vore förvisso önskvärd. Riktigheten av den i motionerna förslagsvis antydda uppdelningen av klientelet i dels ekonomiska brottslingar, vilka presumeras vara i regel ofarliga, dels våldsverkare, vilka antagas vara farliga även på anstalt, lär emellertid kunna ifrågasättas. De för grova brott mot person dömda torde ofta icke representera de från anstaltssynpunkt svåraste vårdfallen. Det är till sist uppenbart, att en stor grupp av de till kortvariga fängelsestraff dömda (särskilt rattfylleristerna) i starkt övervägande grad representera ett klientel, för vilket den enkla cellbehandlingen är tillfyllest och som överhuvud endast kräver mycket enkla och föga kostsamma verkställighetsåtgärder, om denna grupp tages för sig. Ett förverkligande av motionernas syfte förutsätter kännedom om det antal personer, å vilka den ifrågasätta modifierade straffverkställigheten skulle tillämpas. Härmed blir emellertid också den utveckling, som kriminalpolitiken i dess helhet kan komma att undergå, av betydelse i detta sammanhang. En framträdande tendens hos den nu pågående utvecklingen tar sig uttryck i ett principiellt avskiljande från den vanliga fångbehandlingen och straffverkställigheten av dels alla personer, i fråga om vilka, med hänsyn till brottets obetydlighet eller individens särskilda förhållanden, samhället kan avstå från att bestraffa eller rent av från att åtala, och dels alla sådana, som på grund av psykisk sjukdom eller andra brister i den själsliga utrustningen icke lämpa sig för straffbehandling. Enligt denna princip ha redan viktiga grupper avskiljts från den vanliga straffbehandlingen, och det är att förvänta, att dessas antal kommer att ytterligare växa. Av särskild betydelse är, att under senare år verkställda undersökningar ha visat, att vanebrottslingar praktiskt taget alltid äro mer eller mindre djupt abnorma individer, på vilka det är ändamålslöst att tillämpa den vanliga straffbehandlingen. Straffens oförmåga att ifråga om dessa individer förebygga återfall i brott talar ju också ett tydligt språk på denna punkt. Frågan om alkoholbrottslingars avskiljande från den vanliga straffbehandlingen är också en fråga, som redan varit under behandling och som förr eller senare åter måste bli aktuell. Om genom ett fullständigare realiserande av de strävanden, som redan i viss utsträckning förverkligats inom svensk kriminalpolitik, ett allt större antal brottslingar sålunda kommer att underkastas en specialbehandling av genomgående social karaktär, så blir antalet mormala" brottslingar, vilka skulle bli föremål för den vanliga straffverkställighetens omsorger, uppenbarligen starkt reducerat. Kvantitetsfrågan måste på så sätt komma att spela en viktig roll vid ett eventuellt förverkligande av de syften, motionerna ge uttryck åt.
