Sida:Rd 1942 C 31 9 1 Första lagutskottets utlåtanden och memorial nr 1 61.djvu/700

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har inte korrekturlästs

56 Första lagutskottets utlåtande Nr 61. " .l visst samband med ovan berörda spörsmål står frågan om anordnandet av en så tidig och pålitlig identifiering som möjligt av de debila och sinnesslöa barnen. En under medverkan av läkare utförd sådan differentiering i samband med uttagning av barn till en allmänt genomförd hjälpklassundervisning utgör en fundamental förutsättning för en rationellt bedriven brottsförebyggande verksamhet. Denna viktiga fråga, som här endast i förbigående kunnat beröras, har behandlats i 1940 års skolutrednings betänkande angående hjälpklassundervisning m. m. och torde vidare vara föremål för utredning inom 1939 års ungdomsvårdskommitté. Vid en reform av straffverkställigheten i motionernas syfte spelar enligt styrelsens mening emellertid frågan om rekrytering och utbildning av personalen vid fångvårdsanstalterna en väsentlig och avgörande roll. Det är personalens beskaffenhet, som bestämmer andan inom straffverkställigheten, och denna är långt viktigare än alla andra faktorer, som kunna inverka på behandlingsresultatet. Ett höjande av personalens allmänna bildningsnivå genom förändrad rekrytering och genom införandet av en speciell, vetenskapligt orienterad psykologisk och sociologisk utbildning och träning för högre och lägre personal är en grundläggande förutsättning för en moderniserad och humaniserad fångvård. Det bör icke längre få förekomma, att före detta stamanställda militärer utan någon särskild utbildning skola vinna anställning som fångkonstaplar. I motionerna ha önskemål. framställts i här nämnda avseenden, vilka under alla förhållanden måste anses värda största möjliga beaktande. Fångvårdspersonalen har lika svåra som viktiga arbetsuppgifter. Den bör i det hela ha en hög social standard, - och för högre personal måste fordras akademisk utbildning. Fångvårdstjänsten bör icke heller ligga vid sidan om en god yrkeskarriär. Att vara uppfostrare för vuxna människor är en uppgift, som ställer mycket stora anspråk på sina utövare. Dessas arbete består icke huvudsakligen i att utöva befäl och företräda en straffande myndighet. Humanitet och social insikt, människokunskap och människokärlek äro här väsentliga egenskaper. Disciplinen får icke vara ett självändamål utan endast ett av de många medlen för uppfostran. Byråkratiska tendenser och befälsarrogans måste utrotas. Fångvårdspersonalens auktoritet måste grundas på personliga egenskaper. För att tillgodose de krav, som härmed ställas, erfordras, att en ingående lämplighetsprövning, avseende icke blott kunskaper och duglighet utan ock karaktärsförutsättningar, lägges till grund för varje anställning inom fångvården. Hela fångvårdsarbetet måste äga en socialt betonad karaktär, och personalen måste rekryteras och utbildas med hänsyn härtill. - De remitterade motionerna ha även uppmärksammat frågan om fångarbetets organisation. En del anordningar föreslås i syfte att låta fångarna "göra rätt för sig" med sitt arbete. Vissa synpunkter, som härvid framställts, ha emellertid knappast stöd i verkliga förhållanden. En fånge känner sålunda i regel knappast något behov av att med sin egen inkomst få betala utgifterna för sig under interneringstiden. En helt annan sak är, att det utan tvivel vore av stor betydelse, om fångarna i mycket större utsträckning än nu sker finge åtnjuta ersättning för det arbete, de utföra. förutsatt att de även tillätes att använda medlen till att hjälpa sina anhöriga eller eljest samla ett startkapital, som på lämpligt sätt kunde ställas till deras förfogande vid deras utskrivning. Med ett sådant system skulle man under alla förhållanden få ett viktigt hjälpmedel för fångens fostran och sociala återanpassning.