10 Riksdagens skrivelse Nr 229. därför icke ansett sig böra ifrågasätta någon ändring i det föreslagna relationstalet utan förlitar sig på att rörelsen skall - även i tider som de nuvarande med stark inlåningsökning - kunna rätt använda den stora rörelsefrihet, förslaget medgiver. Enligt 52 § andra stycket i författningsförslaget likställes med jordbrukare "hantverkare eller annan arbetare, som beredes sin väsentliga sysselsättning av idkare av jordbruk eller därmed jämförlig verksamhetn Bank- och fondinspektionen har påpekat, att denna föreskrift, som överensstämmer med nu gällande stadgande i ämnet, ofta tolkats så vidsträckt, att densamma skulle kunna tillämpas på de flesta hantverkare och arbetare på landsbygden. Enligt inspektionens mening innebär bestämmelsen, rätt tolkad, att medlemskap och lån hos jordbrukskassa endast må lämnas hantverkare eller annan arbetare, som är anställd hos idkare av jordbruk eller därmed jämförlig verksamhet, eller vilkens arbetskraft eljest utnyttjas för jordbruksändamål. Departementschefen har icke ansett erforderligt att begränsa tillämpligheten av ifrågavarande bestämmelse i den av bank- och fondinspektionen föreslagna riktningen. Riksdagen kan för sin del icke finna annat än att en rimlig tolkning av den i propositionen upptagna lydelsen i stort sett leder till samma resultat, som avsetts av bank- och fondinspektionen. Riksdagen vill i detta sammanhang erinra om vad riksdagen förut anfört därom, att jordbrukskassa ej har rätt att tillhandahålla krediter för affärsverksamhet. Den i 59 § sista stycket intagna bestämmelsen, att lån i särskild ordning må beviljas till uppförande av bygdegård, har icke givit riksdagen anledning till annat uttalande än att riksdagen förutsätter, att dylika lån endast beviljas i sådana fall, då fråga är om anordnande av samlingslokaler, som fylla ett för bygden gemensamt behov. Föreskrift härom torde lämpligen böra införas i de grunder för ifrågavarande långivning, som jordbrukskreditkassan har att utfärda. Jordbrukskreditkassans styrelse skulle enligt 43 och 65 §§ få befogenhet att meddela anvisningar rörande räntesättningen vid kasserörelsens in- och utlåning. I likhet med departementschefen finner riksdagen önskvärt, att inom rörelsen såvitt möjligt tillämpas enhetliga räntesatser. Med avseende å de statliga grundfonderna till centralkassorna innebär Kungl. Maj:ts förslag, att centralkassa skall erhålla dylik grundfond i statsobligationer till belopp, som bestämmes i viss relation till kassans upp- och inlåning, dock lägst 100,000 kronor och högst 1,000,000 kronor. Obligationerna skola löpa med minst 4 procents ränta. För närvarande löpa de till centralkassorna överlämnade grundfonderna, tillhopa utgörande 9 milj. kronor, med ränta varierande mellan högst 5 procent och lägst 3 procent. Av obligationerna äro sammanlagt 5 milj. kronor utställda att löpa med en lägre ränta än 4 procent. Riksdagen har icke funnit anledning till erinran mot Kungl. Maj:ts förslag. Ianslutning härtill böra respektive kassor den 1 juli 1942 till riksgäldskontoret återlämna kontorets förbindelser rörande grundfondsobligationer med lägre ränta än 4 procent i utbyte mot förbindelser å samma belopp i nya obligationer löpande med 4 procents ränta.
