Sida:Rd 1942 C 36 14 Riksdagens skrivelser och förordnanden nr 1 489.djvu/816

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har inte korrekturlästs

4 Riksdagens skrivelse Nr 408. . pensionering, förflyttning eller kommendering av officerare i enlighet med de möjligheter, som gällande författningar, reglementen m." m. redan ge, dels en inom andra kammaren väckt motion (nr 264), vari hemställts, att riksdagen icke måtte bifalla Kungl. Maj:ts proposition nr 74 i den mån däri framlagt förslag leder till att icke tillbörlig personlig hänsyn visas dem, som enligt propositionen kunna åläggas skyldighet att övergå på avgångs- eller disponibilitetsstat, dels ock en inom andra kammaren väckt motion (nr 265), vari hemställts, att riksdagen med bifall i princip till Kungl. Maj:ts förslag i sin motivering måtte beakta vad i motionen anförts - i huvudsak innebärande att andra tillgängliga möjligheter böra prövas, innan överföring sker tvångsvis till avgångs- eller disponibilitetsstat, att viss personlig hänsyn visas dem, som åläggas skyldighet att övergå på nämnda stater, och att under vissa förutsättningar även en frivillig överföring å avgångsstat skall kunna äga rum - samt att vid bestämmande av arvodesersättningen åt i disponibilitet överförda medgives en viss höjning, antingen generellt eller i särskilda fall, utöver de arvodesbelopp Kungl. Maj:t föreslagit. Såsom i propositionen framhållits, är det självfallet ett försvarsintresse av vikt, att krigsmaktens personal på aktiv stat besitter en sådan tjänstduglighet, att den på ett fullt tillfredsställande sätt kan fullgöra sina uppgifter i krig såväl som i fred. Detta gäller i särskild grad de beställningshavare som avses att i krig bestrida högre militära befattningar. Erfarenheterna från det nu pågående kriget hava givit vid handen, att det militära befälet, icke minst det högre, utsättes för stora psykiska och fysiska påfrestningar, vilka kräva stor motståndskraft och vitalitet. Därest risk föreligger för att nu gällande bestämmelser om skyldighet att avgå ur tjänst icke äro tillräckligt effektiva för att säkra upprätthållandet av erforderlig kvalitet hos försvarsväsendets beställningshavare i mera ansvarsfulla befattningar, böra därför jämväl enligt riksdagens mening särskilda åtgärder vidtagas. I anslutning till vissa motionsvis anförda synpunkter vill riksdagen i detta sammanhang framhålla betydelsen av att vid handläggandet av befordringsärenden bästa möjliga urval eftersträvas, så att endast de därtill lämpligaste erhålla befordran till högre befälsposter. Detta är av särskild vikt vid ett genomförande av de av riksdagen i dess skrivelse nr 374 biträdda, i Kungl. Maj:ts proposition nr 210 framlagda förslagen, vilka bland annat åsyfta en icke oväsentlig ökning av befälskadrarna. Emellertid delar riksdagen den i förevarande proposition uttalade uppfattningen, att man icke med något befordringssystem kan erhålla garantier för att de befordrade för framtiden skola kunna fylla dem genom befordringen anförtrodda uppgifter. Redan nu finnas dock, såsom av den i propositionen åberopade utredningen framgår, vidsträckta möjligheter att förflytta eller från aktiv stat avskilja beställningshavare, som befinnas icke kunna på ett tillfredsställande sätt sköta sina tjänsteåligganden. Riksdagen anser, att dessa möjligheter böra till fullo tillvaratagas, innan sådana åtgärder tillgripas som i