Riksdagens skrivelse Nr 423. 15 Visserligen föreligga åtskilliga svårigheter att i detalj reglera den ickeordinarie personalens anställningsformer och avlöningsförhållanden gemensamt för samtliga verk med deras skiftande arbetsuppgifter och organisation. En sådan reglering kan givetvis mötas av gensagor från olika verk - framför allt från dem som nu utmäta de största förmånerna - under uppgift att det arbete, som av de nyanställda kräves, både till omfattning och kvalitet ligger över genomsnittet och därför motiverar större förmåner än de genomsnittliga. Revisorerna, som icke bortse från att sådana förhållanden kunna föreligga och ej heller förbise den betydelse tjänstemannens individuella egenskaper" har för hans arbete, anse emellertid att dylika omständigheter icke böra utgöra hinder för att större likformighet åstadkommes de olika verken emellan i fråga om förmånerna till nyanställd personal. Med hänsyn härtill och till de av revisorerna gjorda iakttagelsema anse revisorerna behov av reglerande föreskrifter på förevarande område föreligga. Vid utformandet av de föreskrifter, som enligt revisorernas mening sålunda äro erforderliga, torde till en början böra beaktas spörsmålet om kompetensföreskrifter för ickeordinarie personal. Redan 1902 års löneregleringskommitté ansåg sig såsom nämnts kunna fastslå, att av tvenne examina, av vilka den lägre icke för sig medför tillräcklig kompetens för viss befattning, den högre har. benägenhet att undantränga den lägre. Revisorerna vilja på grund av sina iakttagelser icke blott vitsorda, att denna tendens alltjämt äger bestånd, uban hava även konstaterat, att tendensen i många fall förorsakat, att högre kvalifikationer krävas än som motiveras av göromålens art. En följd härav blir ofta, att sedan den högre kompetensen blivit regel befattningshavarna under åberopande av just sin högre kompetens kräva en högre löneställning. I detta sammanhang vilja revisorerna omnämna en uppgift, som lämnats av Stockholms stads arbetsförmedling. Enligt denna uppgift har vid förfrågningar från de statliga verken angående vikarierande skriv- och kontorsbiträden så gott som undantagslöst uttryckts önskemål, att vederbörande skulle hava avlagt studentexamen eller innehava normalskolekompetens. I och för sig är härom ingenting att säga. Det bör emellertid nämnas, att arbetsförmedlingen upplyser, att ersättningen till personer med den önskade kompetensen under sommaren 1941 i allmänhet utgick med omkring 200 kronor för månad, medan ersättningen till skrivbiträden med folkskoleutbildning, skrivmaskinskurs och någon praktik vid samma tid ej sällan stannade vid 150 kronor för månad. Det torde icke få anses uteslutet, att nu berörda förhållanden i någon mån påverka tillströmningen till högre undervisningsanstalter. År det känt, att högre examensmeriter giva ökade möjligheter att vinna anställning i de statligaiverken, kan det nämligen för den enskilde medborgaren ofta te sig förmånligare att förlänga studietiden med några år för att med större utsikter till framgång därefter kunna söka sådan anställning. Nu berörda förhållanden och den tidigare nämnda omständigheten att högre kompetens framkallar krav på högre lön torde ofta samverka till att i det långa loppet skruva upp lönerna till högre belopp än som med hänsyn till arbetets art vore påkallat. Härtill kommer, att arbetsglädjen hos en befattningshavare, som nödgas syssla med enklare göromål än som motsvarar hans kompetens, ofta torde menligt påverkas av känslan härav. Med de anförda synpunkterna på frågan om kompetensföreskrifter hava revisorerna endast velat understryka angelägenheten av att spörsmålet om lönens anpassande efter arbetets art och därför erforderlig kompetens ägnas den största uppmärksamhet. Vad härefter angår den form, som bör väljas vid en befattningshavares
