Riksdagens skrivelse Nr 444. 3 skolan med relativt goda förkunskaper i syfte att förkovra dessa. Här finge enligt sakens natur undervisningen läggas på ett helt annat plan än i vanliga fall och bestode företrädesvis i föreläsningar, ofta i aktuella frågor, som sålunda år från år krävde förnyat studium från föreläsarnas sida. Det sade sig självt, att exempelvis en lärare, som skulle föreläsa om aktuella ekonomiska eller näringsgeografiska frågor, måste, om hans föreläsning skulle bli till innehållet av något värde och till formen njutbar, mycket omsorgsfullt bereda sig. Att under sådana förhållanden vid skolor av denna typ kräva 24-28 veckotimmars tjänstgöring syntes vara orimligt. Resultatet måste ofelbart bli, att kvaliteten bleve lidande och att den allmänna nivån komme att sjunka. Med hänsyn till det anförda har motionären ansett att, där särskilda omständigheter föreligga, som göra undervisningen mera betungande, skolöverstyrelsen borde efter prövning kunna bevilja dispens från stadgandet om undervisningsskyldighetens omfattning i den utsträckning Överstyrelsen funne skäligt. Riksdagen får med avseende å detta spörsmål anföra, att riksdagen i likhet med departementschefen anser riktigt, att löneregleringen för folkhögskollärarna förknippas med införandet av allmänna bestämmelser angående nämnda lärares undervisningsskyldighet. Den av departementschefen angivna minimisiffran av 24 veckotimmar torde för normala fall vara lämpligt avvägd. Riksdagen vill dock framhålla, att det i första hand synes vara folkhögskolornas huvudkurser, som härvid komma i betraktande; vid de fristående kvinnliga kurserna torde det nämligen i åtskilliga fall icke vara möjligt att upprätthålla fordran på minst 24 veckotimmars undervisningsskyldighet för lärarna. I anslutning till vad i motionen li: 373 anförts får riksdagen vidare anföra, att riksdagen utgår ifrån att möjlighet skall förefinnas att i sådana fall, då särskilda skäl kunna åberopas för en sådan åtgärd, medgiva undantag från bestämmelsen om 24 veckotimmars minimiundervisningsskyldighet vid huvudkurs. Av vikt är emellertid, att nämnda dispensmöjlighet icke utnyttjas på sådant sätt, att missbruk uppstår. Riksdagen förutsätter, att Kungl. Maj:t i samband med utfärdandet av de blivande bestämmelserna i ämnet tager nu berörda fråga under övervägande. Vad av departementschefen anförts och föreslagits beträffande löneställningen för förestdndare samt fast anställda ämneslärare har icke givit riksdagen anledning till erinran. Med avseende på löneställningen för extra ordinarie och vikarierande ämneslárare innebär Kungl. Maj:ts förslag en relativt betydande förbättring, vilken motiverats av att dessa lärare hittills intagit en i lönehänseende missgynnad ställning. Den av departementschefen förordade löneställningen, som på grundvalen av utav allmänna lönenämnden och statskontoret gjorda erinringar innebär en viss beskärning av det av skolöverstyrelsen framlagda förslaget, har riksdagen funnit sig kunna godtaga.
