Sida:Rd 1942 C 5 1 5 K Majts prop 2 5.djvu/262

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


100 Kungl. Majsts proposition nr /1. som beträffande bedrägeribrottet, vilket otvivelaktigt utgör en fördel. I stället för att såsom gällande lag uppställa ett uttryckligt krav på att vinningen skall vara orättmätig, har kommittén - med motivering att det nuvarande stadgandet erbjöde vissa svårigheter för tolkningen - föreslagit att såsom förutsättning för straffbarhet skall fordras att det använda tvångsmedlet är otillbörligt. Även denna avfattning kan väl, såsom i ett par yttranden erinrats, i vissa fall medföra ovisshet i tillämpningen. Den förutsätter nämligen en.prövning i det särskilda fallet huruvida tvånget är att anse såsom otillbörligt med hänsyn till det ändamål för vilket det begagnats. Emellertid torde det ligga i sakens natur att frågan huruvida straffbar utpressning föreligger i viss mån göres beroende av en avvägning mellan mål och medel. Någon ändring i förslaget på denna punkt synes icke vara påkallad. Det i ett yttrande berörda fallet att en laglig fordran indrives medelst tvång kan icke bedömas såsom utpressning. Detta följer av att utpressning behandlas som vinningsbrott och innebär icke någon ändring i gällande rätts ståndpunkt. Beträffande fall av nämnda slag kunna efter omständigheterna straffbestämmelserna i 15 kap. bliva tillämpliga. Beträffande straffskalan har kommittén föreslagit borttagande av möjligheten att vid synnerligen mildrande omständigheter döma till böter. Tillräckliga skäl synas emellertid icke föreligga att i denna fråga avvika från den ståndpunkt som intogs vid tillkomsten år 1934 av den nuvarande straffbestämmelsen mot utpressning. Den föreslagna straffskalan har därför jämkats genom ett tillägg, enligt vilket straffet är böter då brottet är ringa. en °f°° Paragrafen avser att ersätta ansvarsbestämmelsen angående ocker i den särskilda lagen därom av den 14 juni 1901. I denna lag straffbelägges såsom ocker, att någon vid försträckning av penningar eller beviljande av anstånd med gälds betalning begagnar sig av annans trångmål, oförstånd eller lättsinne till att taga eller för sig eller annan betinga förmögenhetsförmåner, vilka märkligen överstiga vad som efter omständigheterna kunde anses utgöra skälig ränta. Straffet för detta s. k. kreditocker är fängelse eller böter; där omständigheterna äro synnerligen försvårande, må dock dömas till straffarbete i högst två år. Såsom tidigare omnämnts har riksdagen i skrivelse den 8 maj 1937 (nr 278) anhållit om utredning angående åvägabringande av effektivare lagstiftning mot ocker. Straffrättskommittén har efter mönster av avtalslagens 31 §, vilken handlar om ocker såsom grund för rättshandlings ogiltighet, föreslagit att beskrivningen av ockersituationen göres mera omfattande, så att jämväl begagnande av annans beroende ställning kan utgöra straffbart ocker samt att det straffbara områdets begränsning till kreditocker borttages. Kommittén har däremot icke upptagit vissa tidigare framställda förslag att minska kravet på bevisning eller att låta ansvar för ocker inträda även om gärningsmannen ej insett utan allenast bort inse att den andres handlande