, Kungl. Maj:ts proposition nr 4. 101 föranleddes av en ockersituation. I fråga om straffet har kommittén föreslagit en skärpning, i det att straffmaximum höjts till straffarbete i två år eller, där brottet är grovt, fyra år. Sveriges advokatsamfund har uttryckt en förhoppning, att det straffrättsliga ockerbegreppets utsträckande till överensstämmelse med det privaträttsliga icke måtte föranleda domstolarna till alltför stor stränghet vid bevisprövningen då tillämpning av 31 § avtalslagen ifrågasattes. Kriminalpolisintendenten i Stockholm har förordat ytterligare utvidgning av det straffbara området, så att straff skullerdrabba även den som väl ej insett men bort inse att den andres handlande föranleddes av en ockersituation. Kriminalpolisintendenten har vidare framhållit, att kommittén icke löst .frågan om de vid ocker föreliggande bevissvårigheterna, samt hänvisat till vissa av kommittén omnämnda förslag att omkasta bevisbördan beträffande ockrarens kännedom om den andres läge. Ett genomförande av sistnämnda förslag har åter Sveriges advokatsamfuncl ansett icke kunna på allvar ifrågasättas. Det synes önskvärt att, såsom kommittén föreslagit, förutsättningarna för straffbarhet på grund av ocker vidgas genom att de angivas på väsentligen samma sätt som förutsättningarna för rättshandlings ogiltighet enligt 31 § avtalslagen. Det torde icke behöva befaras att detta skall medföra skärpta krav på bevisningen vid tillämpning av sistnämnda lagrum. I tveksamma fall kan för övrigt 33 § avtalslagen, mot vilken ingen ansvarsbestämmelse svarar, vinna tillämpning. Att ytterligare utvidga det straffbara området eller att införa bevispresumtion mot den tilltalade torde icke vara tillrådligt. I 10 § har emellertid, i enlighet med kommitténs förslag, upptagits en straffbestämmelse, som torde bliva av värde i åtskilliga fall där ocker sannolikt föreligger men gärningsmannen endast kan överbevisas om visst annat otillbörligt förfarande. Då lägre straff än straffarbete ej synes böra ifrågakomma vid grovt ocker, har en jämkning vidtagits i den föreslagna straffsatsen för sådant fall. 6 §. Strafflagen innehåller i 3 kap. bestämmelser om straff för den som efter det brott timat gär den brottslige tillhanda. I 3 kap. 9 § stadgas sålunda straff för den som, med vetskap om brottet, gjort sig skyldig till sådan s. k. efterföljande delaktighet, faution, och i 3 kap. 10 § gives motsvarande straffbestämmelse för den, som väl ej ägt vetskap om brottet men haft skäl till misstanke därom. Såsom exempel på straffbelagda förfaranden nämnas i förstnämnda lagrum dels åtgärder avseende att förebygga att den brottslige blir straffad, s. k. personlig faution, t. ex. att hjälpa honom att fly, dels också följande åtgärder, nämligen att mottaga, dölja, köpa eller föryttra gods som är ätkommet genom brottet eller att besörja omarbetning eller förändring därav, s. k. reell faution. Beträffande den som med vetskap om den 010V118a åtkomsten förfarit på nu angivet sätt med stulet eller rånat gods Departe menta- chefen.
