Sida:Rd 1942 C 5 1 5 K Majts prop 2 5.djvu/274

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har inte korrekturlästs

112 Kungl. Maj:ts proposition nr 4. skingringshandlingen kommer i dylikt fall att bestå däri att gärningsmannen åsidosätter vad han har att iakttaga för att kunna fullgöra sin skyldighet att redovisa för egendomen. Då förskingringsbrottet i den nu nämnda utformningen icke behöver avse viss sak, bör brottet enligt kommitténs mening icke såsom enligt gällande rätt vara begränsat till förfaranden beträffande lös sak. Även förfaranden med avseende å fast egendom skola alltså omfattas av straffbestämmelsen. Såsom förskingring böra på grund därav exempelvis vissa av de förfaranden bedömas, vilka för närvarande bestraffas såsom åverkan enligt 24 kap. 7 §. I andra hänseenden innebär förslaget en begränsning av det nuvarande förskingringsbegreppet. Av förskingringens karaktär att vara ett förtroendebrott bör nämligen enligt kommittén följa, att allenast den kan drabbas av förskingringsansvar som förvärvat besittningen till egendom genom att denna, på grund av avtal, tjänsteförhållande eller dylikt, anförtrotts Hönom att besittas för annans räkning. Den som hittat eller på grund av misstag kommit i besittning av sak bör sålunda enligt kommittén icke kunna straffas för förskingring. Icke heller all besittning, som förvärvats genom en rättshandling, skall vara tillräcklig: för att besittaren skall kunna straffas såsom förskingrare fordras att han fått saken i besittning för annan och icke i realiteten för egen räkning. Olovligt förfogande över gods, som köpts på avbetalning eller eljest under äganderättsförbehåll, blir således icke att bedöma såsom förskingring. I kravet på att besittningen skall ha anförtrotts gärningsmannen bör enligt kommittén vidare inläggas, aft en akt av förtroende skall ligga till grund för själva uppkomsten av besittningen. Den som sålt en sak men behållit den i sin besittning och därefter säljer den till annan bör sålunda icke behandlas såsom förskingrare. D Kommittén har vidare föreslagit, att förskingring liksom de flesta övriga centrala förmögenhetsbrotten skall utformas såsom ett vinningsbrott. Fall, i vilka någon förmögenhetsöverföring icke äger rum utan där förfarandet endast medför skada, skola sålunda utsöndras från förskingringsbegreppet. I enlighet med de riktlinjer för vilka nu redogjorts har "kommittén föreslagit, att i förevarande paragraf upptages en brottsbeskrivning, enligt vilken för förskingringsansvar förutšättes, att någon på grund av avtal, allmän eller enskild tjänst eller dylik ställning fått egendom i besittning för annan med skyldighet att utgiva egendomen eller redovisa för denna, att han genom att tillägna sig egendomen eller annorledes åsidosätter vad han har att iakttaga för att kunna fullgöra sin skyldighet samt att gärningen innebär vinning för honom och skada för den berättigade. Straffet har föreslagits till fängelse eller straffarbete i högst två år; ringa och grova fall av förskingring skola emellertid bedömas enligt 2 och 3 §§. Gärningar, som rymmas under gällande lags förskingringsbegrepp men som falla utanför det av kommittén utformade, ha av kommittén upptagits i 4 § såsom en särskild brottstyp, olovligt förfogande. Kommitténs förslag, att förskingring skall anses föreligga ej blott då någon tillägnar sig anförtrodd egendom utan även då en redovisningsskyldig