Sida:Rd 1942 C 5 1 5 K Majts prop 2 5.djvu/534

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


158 Kungl. Maj:ts proposition nr 5. något egentligt värde såsom prejudikat, så länge det i ett annat likartat fall står part öppet att draga samma fråga under högsta domstolens prövning. Ytterligare en anledning för kontrahenter i ett avtal, vilka önska säkerställa ett snabbt slut på uppkommande tvister, att, även efter genomförandet av en sådan anordning som här föreslås, använda skiljedomsklausul är att söka däri att en överenskommelse om hovrätt såsom enda instans enligt förslaget kan träffas först sedan tvist redan uppkommit. För att vinna syftet att, utan att skäliga krav på säkerheten eftersättas, tillgodose särskilt affärslivets behov av skyndsamma avgöranden synes den närmast till hans liggande utvägen vara att reglera skiljernannaförfarandet på sådant sätt att största möjliga garantier för avgörandets tillförlitlighet skapas och att med hänsyn härtill icke upprätthålla förbud för domare i någon instans att åtaga sig skiljernannauppdrag under förutsättning att han icke utses av den ena parten. Den närmare kontakt, som domare vid fullgörandet av skiljernannauppdrag kan erhålla med det praktiska rättslivet, måste vara till gagn för såväl domstolarna som rättsutvecklingen på handelsrättens område. Härvid förutsättes, att anledning saknas att söka avskaffa skiljedomsförfarandet; ligger en sådan tanke bakom förslaget hade den bort klart uttalas och motiveras. Mot nämnda förfarande kan väl anmärkas att det måste bliva dyrare än en rättegång i en enda instans, framför allt om någon särskild rättegångsavgift icke skall utgå. Det kan emellertid å andra sidan ifrågasättas, om det är försvarligt att för sådana stora invecklade mål, för vilka eninstansförfarandet närmast är avsett, skapa en ordning, som möjliggör en billigare rättegång än den som står andra rättssökande till buds. För att undgå en påtaglig orättvisa synes det i varje fall vara nödvändigt att såsom villkor för rätten att anlita eninstansförfarandet uppställa att en viss icke alltför obetydlig rättegångsavgift erlägges. Sker det, skulle emellertid det föreslagna förfarandet näppeligen komma att anlitas i stället för skiljernannaförfarandet. Även om för närvarande ett visst behov av en sådan anordning som den föreslagna kan antagas vara för handen, måste likväl detta behov åtminstone i någon mån minskas i och med att den nya rättegångsbalken träder i kraft. Det synes vittna om väl stor pessimism att redan på förhand utgå från att även efter genomförandet av de moderna grundsatser, på vilka förslaget är byggt, den normala rättegångsordningen icke kommer att fungera på ett tillfredsställande sätt. Rent psykologiskt sett måste redan förefintligheten av den såsom ett privilegium för vissa grupper av rättssökande upptagna bestämmelsen verka i viss mån försvagande på underrätternas ställning. Detta kommer åter i strid med en av grundtankarna för reformen, nämligen att genom muntlighet, koncentration och omedelbarhet skapa större garantier för att redan i första instans träffas ett riktigt avgörande, så att fullföljd av talan - som i framtiden kommer att vara förenad med betydligt högre kostnader än för närvarande - blir onödig. Anordningen kan också, i direkt strid mot syftet med reformen, komma att verka i den riktningen, att underrätterna betraktas såsom ett slags bagatelldomstolar. För att möjliggöra