Sida:Rd 1942 C 5 1 5 K Majts prop 2 5.djvu/565

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


Kungl. Maj:ts proposition nr 5; 199 beivra, dels ock väckande av åtal, då åklagare beslutat att ej åtala. Preklusionstiderna föreslogos till sex månader och skulle löpa i de båda förra fallen från det målsäganden fick kännedom om brottet och gärningsmannen och i det tredje fallet från det han fick kännedom om åklagarens beslut. Av de sålunda föreslagna stadgandena har processlagberedningen endast upptagit det, som avsåg väckande av subsidiärt målsägandeåtal. Att stanna härvid är tydligen av jämförelsevis ringa värde för genomförande av det ovan angivna syftet. Om på grund av svårigheten att konstatera när målsäganden fått kännedom om brottet och brottslingen eller av annan orsak de andra båda preklusionsreglerna anses icke böra införas, torde tillräckliga skäl knappast föreligga att stadga en tidsbegränsning endast för det subsidiära målsägandeåtalet. Endast i undantagsfall kan det tänkas bliva av någon egentlig betydelse för den, som misstänkes för ett brott, att för angivares åtalsrätt finnes stadgad en särskild preklusionstid, räknad från det angivaren erhållit del av åklagarens beslut att åtal ej skall äga rum. Så länge den för brottet gällande preskriptionstiden löper, måste den misstänkte räkna med möjligheten att åklagaren kommer att intaga en annan ståndpunkt. Och en målsägande, som av en eller annan anledning vill utnyttja hela preskriptionstiden, har ju endast att dröja tillräckligt länge med sin angivelse. Å andra sidan måste den föreslagna anordningen i praktiken medföra besvär och kostnader som icke stå i rimlig proportion till nyttan. En följd av bestämmelsen måste nämligen bliva att det kommer att åligga åklagare att i varje fall då en angivelse ej leder till åtal icke blott anskaffa bevis om att angivaren fått del av åklagarens beslut i anledning av angivelsen utan även att bevara detta bevismaterial till dess preskriptionstiden för det angivna brottet utgår. Slutligen må framhållas att, i den mån det må åsyftas att genom stadgandet förhindra dröjsmål med angivelse, värdet härav ej är stort; utvecklingen har redan lett därtill, att målsäganden såsom regel ej vill påtaga sig kostnaden för en rättegång och därför skyndar sig att överlämna åtalsfrågan åt åklagaren. - Då i8 § såsom förutsättning för målsägandes subsidiära åtalsrätt fordras att han skall hava angivit brottet, torde detta delvis sammanhänga med den föreslagna preklusionsfristen, i det att åklagaren ansetts sakna anledning att delge sitt beslut med annan målsägande än den som till honom gjort angivelse. Bortfaller preklusionsregeln, synes kravet på angivelse knappast motiverat. I anledning av vad nu anförts hemställes, att i första stycket av 8 § allenast stadgas, att målsägande ej må väcka åtal för brott, som hör under allmänt åtal, med mindre åklagaren beslutat, att sådant åtal ej skall äga rum. 14 §. Lagrådet: -De.skäl lagrådet vid 11 kap. 5 § i fråga om tvistemål anfört för eii utvidgning av parts skyldighet att infinna sig personligen vid huviidförhandling i hovratt aga giltighet även beträffande målsägande i brottmål. Iaktta