248 Kungl. Maj:ts proposition nr 5. förslaget anvisar. Uppenbarligen är det emellertid av särskild vikt i brottmålen alt, när underrättsbevisningen framlägges av parterna, referenten noga övervakar att parterna riktigt återgiva den. Partsföredragning synes över huvud icke böra komma i fråga annat än när båda parterna äro tillstädes. Beslutas avvikelse från den vanliga förhandlingsordningen i förevarande hänseende, böra parterna underrättas därom före huvudförhandlingen. Bestämmelse i ämnet kan upptagas i hovrätternas arbetsordningar. 25 §. Lagrådet: Med de i andra punkten angivna fallen bör uppenbarligen likställas villkorligt anstånd med straffs ådömande enligt den efter förslagets framläggande tillkomna lagen den 22 juni 1939 om villkorlig dom. 52 KAP. 1 §. Lagrådet: Enligt denna paragraf skall tiden för anförande av besvär mot underrätts beslut räknas, om beslutet meddelats vid sammanträde för muntlig förhandling, från den dag då beslutet meddelades och eljest från den dag då klaganden erhöll del av beslutet. Syftet härmed torde ha varit att såvitt möjligt säkerställa att besvärstiden icke börjar löpa förrän klaganden fått kännedom om beslutet. Av de stadganden beträffande meddelande av slutligt beslut, som upptagits i 17 kap. 12 § och 30 kap. 10 §, framgår emellertid, att parterna i överensstämmelse med vad som föreslås beträffande dom skola underrättas om tiden och sättet för meddelande av dylikt beslut i fall, då beslutet icke avkunnas vid förhandling. Vid sådant förhållande torde anledning saknas att för besvärstid i fråga om slutligt beslut bestämma annan utgångspunkt än dagen för beslutets meddelande. Samma regel torde böra gälla även beträffande beslut, som meddelas i samband med dom eller slutligt beslut. För beslut, som meddelas under rättegången, bör däremot förslagets regel bibehållas. Lagrådet hemställer, att paragrafen omarbetas i enlighet med det nu anförda. Iakttages denna hemställan, bör motsvarande ändring ske i 56 kap. 1 §. 53 KAP. 1 §. Lagrådet: Det lärer vara åsyftat att, om i fall som avses i 2 kap. 2 § 2 vid stämningsansökan ej fogats sådan skriftlig överenskommelse i huvudskrift eller styrktf
