Kungl. Maj:ts proposition nr 5. 267 lertid dessa krav stridande mot varandra. Om man i största möjliga mån tillgodoser det ena, kan det sålunda hända, att det andra lider intrång. Det. gäller därför att väl avväga de särskilda kraven mot varandra. Kommissionen anför vidare bland annat: Den brist i vår nuvarande rättsskipning, som låter sig mest kännas av den rättssökande allmänheten och som därför mest överklagats, torde vara dess långsamhet. Vid underrätten behandlas i regel varje mål vid upprepade rättegångstillfällen, och målens avgörande blir därigenom ofta fördröjt. Skall målet sedan fullföljas till hovrätt och högsta domstolen, uppkommer ofta ytterligare dröjsmål av ett eller flera år. Att konstatera, huruvida rättsskipningen lider av bristande säkerhet, möter större svårighet. I den mån osäkerhet i rättsskipningen förspörjes, kan detta i större eller mindre mån bero på bristfällighet i den materiella (civila eller kriminella) lagstiftningen. Ett närmare övervägande torde dock visa, att vårt rättegångsväsen lider av vissa fel, som medföra, att domstolarna ofta nödgas döma på ett bristfälligt och mindre tillförlitligt material. Dessa fel hänföra sig både till organisationen och till förfarandet. Däremot kan i stort sett den anmärkningen ej riktas mot vårt rättegångsförfarande, att det är för dyrt för parterna, om ock rättegången vid underrätten med dess upprepade förhandlingar vid särskilda rättegångstillfällen medför utgifter, som skulle kunna undgås, om förhandlingen vore mera koncentrerad. Underrätterna på landet äro så organiserade, att skötseln av ärendena i deras helhet inom varje domsaga i princip ankommer på den ordinarie domaren. Oaktat göromålen till sin art äro ganska olika, har någon uppdelning av dem på olika befattningshavare icke gi0Its. Häradshövdingen har ansvaret för dem alla, han skall såväl utöva den egentliga rättsskipningen på tingen som behandla de ärenden, vilka tillhöra den s. k. frivilliga rättsvården. Han skall ock svara för protokollen i alla mål och ärenden, vilket med den i rättegången rådande muntligtprotokollariska metoden medför, att hans göromål till stor del komma att bestå i uppsättande eller justerande av protokollen. Emellertid är det i de allra flesta -domsagor icke möjligt för en person att ens med anlitande av biträden uppfylla de fordringar ämbetet sålunda ställer på honom. Häradshövdingen måste allt emellanåt taga ledigt, och utövandet av hans göromål i deras helhet eller till viss del överlämnas då åt en vikarie, som ofta är ung och oerfaren. Detta vikariatsystem har tagit en mycket stor omfattning. En sådan ordning medför stora olägenheter. Genom domsagostadgan har man väl vunnit en bättre ordning, men då en mera genomgripande omorganisation icke kunnat företagas, har förbättringen icke blivit så omfattande som önskligt varit. I avseende å häradsrätterna må anmärkas, att lekmarmaelementet på grund av flera omständigheter icke äger det inflytande, som bör tillkomma det. Detta beror i främsta rummet på förfarandets natur, i det att uppskovsväsendet och materialets antecknande i protokoll för lekmännen försvåra behärskandet av materialet vid målets prövning. Men det beror också delvis på organisationen av domstolarna. Nämndens betydelse har mångenstädes kommit att försvagas i samband med de sammanslagningar av flera tingslag till ett, som under de senare åren i stor omfattning ägt rum. Då nämndemännens antal efter en sammanslagning vanligen bibehållits oförändrat, har en sådan arbetsfördelning mellan dem icke sällan gjorts, att i allmänhet åtminstone de flesta av de vid ett måls avdömande tjänstgörande nämndemännen icke mera än delvis övervarit målets handläggning. Menu som lekmännens uppfattning av ett mål huvudsakligen måste grundas på den omedelbara iakttagelsen av vad vid rätten förekommit. medfor namnda omständighet en väsentlig minskning av möjligheten för nämn
