Kungl. Maj:ts proposition nr 5. 347 överrättsdomarna i avsaknad av den rikare erfarenhet, som tjänstgöringen i en större rådhusrätt helt visst skulle skänka å vissa för deras ämbetsutövning betydelsefulla rättsområden. A De nu antydda bristerna kunde visserligen - yttrade departementschefen vidare - te sig som så svårartade och så oskiljaktiga från varje på kommunal grund uppbyggt domstolsväsen, att för deras avhjälpande ett förstatligande av rättsskipningen i städerna framstode som oundvikligt. De svårigheter av organisatorisk och annan art, som härvid mötte, bjöde dock, att jämväl en annan utväg toges under övervägande. Enligt departementschefens mening torde en tillfredsställande lösning åtminstone tillsvidare kunna vinnas genom en långt mindre genomgripande ordning, nämligen en reform av ordningen för stadsdomarnas tillsättande. En sådan reform måste uppenbarligen i första hand taga sikte på att vid valet endast finge ifrågakomma sökande, som med hänsyn till skicklighet och erfarenhet ägde för tjänsten erforderliga kvalifikationer. För ernående av detta syfte borde valrätten begränsas inom ett förslag, vid vars upprättande allmänna befordringsgrunder vunne beaktande i högre grad än nu vore fallet. En förutsättning för ernående av den cirkulation mellan stadsdomstolarna och övriga domstolar, som borde eftersträvas, vore att stadsdomarnas löneförhållanden ordnades efter i stort sett samma grunder som gällde för motsvarande befattningar i andra domstolar. I varje fall måste tillses, att stadsdomarna ej komme att intaga en i förhållande till övriga domare mindre gynnsam ställning, varigenom en fullgod rekrytering av stadsdomarkåren skulle i hög grad äventyras. Departementschefen anförde vidare, att om med statens Övertagande av rättsskipningen i städerna sålunda tillsvidare borde anstå och denna fråga upptagas till slutligt avgörande i samband med en jämväl ur kommunala synpunkter påkallad allmän omläggning av städernas förvaltning, måste härför uppställas en ganska väsentlig begränsning. De mindre rådhusrätternas otillräcklighet för lösandet av svårare rättegångsuppgifter vore redan under rådande förhållanden påtaglig och skulle bliva än mera framträdande inför de större krav, som det nya förfarandet ställde på domstolarna. Orsaken härtill läge i jurisdiktionsområdets obetydlighet, och botemedlet måste alltså vara att söka i större domkretsar. Vid sådant förhållande borde dessa städer förenas med kringliggande landsbygd till en domsaga, varvid intet hinder mötte, att staden, om den vore av tillräcklig storlek, bildade eget tingslag. För sistnämnda fall kunde komma under övervägande att åt domstolen giva en sadan sammansättning, att den jämte häradshövdingen såsom ordförande bestode av två lagfarna rådmän med en ställning motsvarande rådhusrättens bisittare. Var gränsen skulle dragas mellan å ena sidan de fall, då staden skulle bibehålla.sin nuvarande jurisdiktion, och å andra sidan sådana,"dar staden skulle ingå iomgivande lantdomsaga, kunde helt visst göras till foremal for delade meningar. Den bestämmande synpunkten härvid syntes böra vara, att den kommunala rättsskipningen bibehölles i de städer, som genom sin folkmängd, sina ekonomiska förhållanden och andra om
