Sida:Rd 1942 C 5 1 5 K Majts prop 2 5.djvu/750

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


384 Kungl. Maj:ts proposition nr 5. små städerna bibehålla särskilda domstolar. En ändring i dessa förhållanden kunde icke vinnas utan en ökning av domkretsarnas omfång. I detta syfte borde de mindre städerna förenas med kringliggande landsbygd till en domsaga. Denna uppfattning hade redan godkänts av statsmakterna vid antagande av l924 års lag om stads läggande under landsrätt. Där det med hänsyn till stadens storlek funnes påkallat, borde staden - eventuellt tillsammans med angränsande landsbygd - kunna bilda eget tingslag inom domsagan. Beaktande borde även skänkas förslaget att låta häradsrätten i stadstingslag bestå av, jämte häradshövdingen såsom ordförande, två lagfarna rådmän. Ett genomförande av detta förslag syntes emellertid erbjuda vissa praktiska svårigheter. I fråga om var gränsen skulle dragas mellan de städer, som kunde behålla sin nuvarande jurisdiktion, och dem, som borde bilda gemensam domsaga med kringliggande landsbygd, anslöt sig utskottet till departementschefens uppfattning. Den bestämmande synpunkten borde sålunda vara, att den särskilda rättsskipningen bibehölles allenast i de städer, som genom sin folkmängd, sina ekonomiska förhållanden och andra omständigheter ägde förutsättningar att uppbära en egen rättsskipning av tillräcklig styrka. Vid bedömande av denna fråga kunde naturligen avgörande vikt icke tillmätas den omständigheten, att stad för närvarande hade eller vore beredd att bestrida kostnaden för en rådhusrätt, som fyllde detta anspråk. Vidare uttalade utskottet, att därest rättsskipningen i de större och medelstora städerna sålunda bibehölles såsom en stadens angelägenhet, anledning syntes, på sätt departementschefen anfört, saknas att föreslå ändring beträffande rådhusrätternas organisation, såvitt anginge antalet juristdomare. I rådhusrätt borde sålunda tre lagfarna domare ha säte. I fråga om tillsâttandet av städernas domare ansåg utskottet allvarliga anmärkningar kunna framställas mot den gällande ordningen härutinnan. Vare sig valrätten tillkomme stadsfullmäktige eller stadens röstberättigade invånare, vore väljarna i regel urständsatta att bedöma de sökandes kvalifikationer såsom domare. Ej sällan kunde vid valen obehöriga hänsyn göra sig gällande. Den utnämningsrätt, som bland annat vid tillsättande av borgmästare ankomme på Kungl. Maj:t, erbjöde ej tillräcklig garanti för att till dessa befattningar erhölles lämpliga personer. En ogynnsam verkan av den gällande ordningen vore även, att en skiljelinje uppkommit mellan den statliga domarkåren och städernas domare. I följd härav saknade i regel stadsdomarna den mera allsidiga utbildning, som erhölles genom tjänstgöring i olika domstolsinstanser, under det att de statliga domarna endast undantagsvis förvärvat den erfarenhet, som kunde vinnas genom arbete 1 en större rådhusrätt. För undanröjande av dessa olägenheter syntes, sasorn departementschefen föreslagit, valrätten böra begränsas inom ett folSla8, Vid vars uppsättande allmänna befordringsgrunder skulle vinna beaktande. Emellertid torde, såvitt anginge befattning, 50111 tillsättes av Kungl MaVt förslaget icke böra vara ovillkorligt bindande utan till befattningen kunna