Sida:Rd 1942 C 5 1 5 K Majts prop 2 5.djvu/796

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


430 Kungl. Maj:ts proposition nr 5. tar underrätten i förhållande till överrätten såtillvida en förmånligare ställning, som detta material förebringas inför underrätten i ett mera ursprungligt skick än som kan ske vid dess upprepande i överrätten. Slutligen göra sig koslnadssynpunkterna med större styrka gällande beträffande överrättsförfarandet. I fråga om den närmare gestaltningen av hovrättsförfarandet har beredningen i sitt förslag i stort sett följt de i propositionen och utskottets utlåtande angivna riktlinjerna. I regel skall alltså hovrätten, då fullföljden avser den materiella tvistefrågan eller i brottmål ansvarsfrågan, hålla muntlig förhandling, huvudfönhandling. Beredningen framhåller, att den muntliga förhandlingen innebär en större garanti för avgörandets tillförlitlighet också i hovrätten, vartill kommer att det för förhållandet mellan instanserna är av stor vikt, att förfarandet i samtliga instanser ordnas efter i stort sett samma grunder. Ett skriftligt förfarande i överrätt leder lätt till ett undergrävande av muntligheten och omedelbarheten i underrättsförfarandet. Sker avgörandet i hovrätten på det skriftliga materialet från underrätten, ligger den faran nära, att också underrätten vid sitt dömande lägger huvudvikten på den skriftliga uppteckningen. För säkerställande av muntligheten och omedelbarheten i underrätt är därför angeläget, att dessa principer också tillämpas i fråga om överrättsförfarandet. Vad angår parternas inställelseskyldighet vid huvudförhandlingen innebär förslaget, att sådan skyldighet i princip åligger parterna. Enligt beredningens mening är det för sådana undantagsfall, då parts medverkan vid förhandling icke kan anses erforderlig, riktigare att i stort sett bibehålla det nuvarande skriftliga förfarandet. En annan sak är, att en parts utevaro från förhandlingen icke under alla förhållanden utgör hinder för målets prövning och avgörande. Vid underrätt kan i tvistemål i regel, då parten -uteblir, tredskodom meddelas mot honom; även i brottmål kan i vissa fall ett avgörande ske, ehuru den tilltalade uteblivit. Beredningen har ansett starka skäl tala för att i överrätt upprätthålla kravet på den klagande partens närvaro vid förhandlingen; uteblir han från förhandlingen, skall därför enligt förslaget hans fullföljda talan förklaras förfallen. Då en sådan i hans utevaro meddelad förklaring i viss mån är att likställa med tredskodom, har han dock liksom vid tredskodom i underrätt erhållit tillfälle att efter ansökan inom viss tid få målet återupptaget. Vad angår klagandens motpart, svaranden i överrätten, har någon ovillkorlig skyldighet att inställa sig i hovrätt icke föreskrivits. Beredningen framhåller, att, med hänsyn till hovrättsförfarandets uppgift att i första hand utgöra en överprövning av underrättens avgörande, betänkligheter icke synas möta att i större utsträckning än som kan ske i underrättsförfarandet tillåta en materiell prövning vid "hans utevaro. Huruvida ett materiellt avgörande i hans utevaro kan ske, har enligt förslaget överlämnats åt hovrättens eget bedömande. För hans utevaro inträder icke i något fall påföljd av tredskodom; han är den i underrätten vinnande parten, och ett rubbande av resultatet av underrättens prövning har ansetts icke vara till