Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 10 maj 1946.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Gjöres, Erlander, Danielson, Vougt,
Zetterberg, Nilsson, Ericsson, Mossberg.
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler efter
gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga angående
ändrad lagstiftning om brott mot staten och allmänheten.
Föredraganden anför följande.
Straffrättskommittén, som den 29 juni 1940 avgav betänkande med
förslag till lagstiftning om förmögenhetsbrott, erhöll därefter, enligt Kungl.
Maj:ts bemyndigande den 11 oktober 1940, uppdrag att verkställa utredning
rörande fortsatt revision av strafflagens speciella del. Kommittén, som vid
fullgörandet av detta uppdrag utgjorts av presidenten Birger Ekeberg,
tillika ordförande, professorerna Folke Wetter och Ragnar Bergendal,
byråchefen för lagärenden Ivar Strahl samt hovrättsrådet Nils Beckman, tillika
sekreterare, har den 30 november 1944 avgivit betänkande med förslag till
lagstiftning om brott mot staten och allmänheten (SOU 1944: 69).
Sedan yttranden inhämtats över förslaget och detta varit föremål för
överarbetning i justitiedepartementet, anhåller jag nu att få anmäla detsamma
samt i anslutning därtill lämna följande redogörelse.
Tidigare reformarbete.
Sedan tanken att på en gång ersätta 1864 års strafflag med en ny lag övergivits, inleddes i stället genom den av kommittén förberedda, år 1942 antagna lagstiftningen om förmögenhetsbrotten ett successivt förnyande av strafflagens speciella del. Till grund för arbetet härmed ha kunnat läggas professorn Johan C. W. Thyréns förarbeten till en allmän strafflagsreform. Dessa, som omfatta elva av Thyrén själv utgivna avsnitt av förberedande utkast till strafflagens speciella del och efterlämnade anteckningar till ytterligare avsnitt, utgå från en indelning av brotten i fyra huvudgrupper, nämligen brott mot staten, brott mot allmänheten, brott mot enskild person och brott mot enskilds förmögenhet. Härav ha brotten mot enskild person och
