betydande ojämnhet i fråga om den punkt av förfarandet, vid vilken straffbarhet inträder. Vid förfalskning av handlingar fordras sålunda i allmänhet, att det förfalskade skall ha begagnats, och försök är i regel icke straffbart. Kommittén har ansett, att straff borde kunna ådömas på ett tidigare stadium. Straff för fullbordat förfalskningsbrott skall sålunda enligt förslaget genomgående inträda så snart själva förfalskningsåtgärden slutförts och alltså ett oäkta bevismedel blivit framställt, dock att härvid i de flesta fall tillika fordras att åtgärden skall ha inneburit fara i bevishänseende. Om den brottslige, innan avsevärd olägenhet uppkommit, frivilligt avvärjt sådan, skall emellertid straffet kunna nedsättas eller under vissa förutsättningar helt bortfalla. Åtskilliga av förfalskningsbrotten ha dessutom alltjämt gjorts straffbara jämväl på försöksstadiet med den straffrihet vid frivilligt tillbakaträdande som följer av de allmänna reglerna i 3 kap. om straff för försök till brott.
I 13 kap., som enligt förslaget skall avse mened och falskt åtal samt annan falsk utsaga, har kommittén sammanfört alla de brott, för vilka det väsentliga är avgivandet av osann berättelse eller uppgift. Här upptagas sålunda först bestämmelser om mened, därvid en nyhet är att även mened av grov oaktsamhet, kallad ovarsam edsaga, skall medföra straff. Emedan nya rättegångsbalken öppnar möjlighet att höra part i rättegång under sanningsförsäkran, har vidare i anslutning till bestämmelserna om mened upptagits ett straffstadgande mot osann partsutsaga under sådan försäkran, vilket är avsett att sättas i tillämpning samtidigt med nya rättegångsbalken. Förslaget upptager vidare bestämmelser om straff för falskt åtal och falsk tillvitelse, vilket sistnämnda brott innebär att någon för allmän åklagare, polismyndighet eller annan myndighet, som har att sörja för att lagöverträdare befordras till ansvar, sanningslöst tillvitar annan brottslig gärning, föregiver besvärande omständighet eller förnekar friande eller mildrande omständighet. I förhållande till de för närvarande gällande bestämmelserna om falsk angivelse i 16 kap. 1 och 2 §§ har en inskränkning skett av det straffbara området, såtillvida som ansvar för falsk tillvitelse endast skall inträda om uppgiftens sanningslöshet är täckt av uppsåt eller uppgiftslämnaren, för det fall att han själv gjort anmälan eller påkallat utredning, underlåtit skäliga mätt och steg för att förvissa sig om sanningen. I anslutning till de nu berörda stadgandena i kapitlet har upptagits en paragraf, enligt vilken straffpåföljd skall inträda för den som i de förut omförmälda fallen, utan att enligt de tidigare stadgandena ha gjort sig förfallen till straff, genom osann utsaga framkallat fara för att annan skall bliva oskyldigt åtalad eller dömd eller eljest lida avsevärt förfång och underlåter att till farans avvärjande göra vad skäligen kan begäras. Kapitlet innehåller därefter stadganden om ett antal fall av immateriell förfalskning, vilka bestämmelser delvis äro mera allmänt utformade än de för närvarande gällande. Straff har sålunda föreslagits för att någon i skriftlig utsaga, som jämlikt lag eller författning avgives under edlig förpliktelse eller på heder och samvete, uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnar osann uppgift eller förtiger sanningen. Vidare skall för osant intygande straffas den som i intyg eller annan urkund som upprättas till bevis uppsåtligen
