Sida:Rd 1948 C 6 1 Bd 6 Kungl Maj ts propositioner nr 51 80.djvu/457

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har inte korrekturlästs
47
Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

smärre jämkningar motsvarar 14 kap. 21 §. Vidare stadgas i kapitlet straff för den som framkallar allmän fara för djur eller växter, som. ej tillhöra honom själv, medelst gift eller genom att överföra eller sprida sjukomssmitta

eller sprida skadedjur eller ogräs eller på annat dylikt sätt. Detta brott som betecknats förgöring, saknar i den gällande rätten motsvarighet såvitt gäller växter och andra djur än kreatur. Därefter har straffbelagts, att någon – utan att därigenom göra sig skyldig till mordbrand eller till härverk – likväl genom att umgås ovarsamt med eld eller sprängämne eller eljest framkallar fara för allvarlig skada. Enligt detta stadgande skall sålunda straffas exempelvis den som handskas oförsiktigt med eld i ett krutupplag, även om någon explosion ej inträffat. Även åtskilliga av de eljest i det föregående omnämnda gärningarna ha gjorts. straffbara icke blott då de begås uppsåtligen utan även vid oaktsamhet. Såsom sammanfattande benämning för nu ifrågavarande brottslighet föreslås allmänfarlig vårdslöshet. Slutligen behandlas i kapitlet även det fall, att någon genom handhavande av eld eller spridande av gift eller smitta framkallat fara för annan till liv eller hälsa eller för omfattande förstörelse av egendom men på grund av att han saknat brottsligt uppsåt eller av annan orsak icke är förfallen till straff enligt någon av de föregående paragraferna. Underlåter han att till farans avvärjande göra vad skäligen kan begäras, skall han kunna fällas till straff enligt förslaget. Detta stadgande innebär en nyhet i förhållande till gällande lag, utom såvitt gäller förgiftningssituationer som innebära allmän fara för människor eller kreatur. Beträffande de flesta av brotten i kapitlet stadgas även straff för försök. Sist i kapitlet föreskrives straffnedsättning och under vissa förhållanden straffrihet för den som ådragit sig ansvar enligt kapitlet för det han framkallat fara men som innan avsevärd olägenhet uppkommit frivilligt avvärjt sådan.

I 24 kap. har kommittén sammanfört bestämmelser om vanlig skadegörelse, som hittills behandlats i 19 kap. 20 §, samt om olovligt tagande av väg och olovligt fiske. Skadegörelsebrottet har indelats i tre svårhetsgrader, benämnda den lindrigaste graden åverkan samt de båda övriga skadegörelse och grov skadegörelse. Under åverkan inbegripes att någon å skog eller mark olovligen tager växande träd eller vissa andra naturprodukter, under förutsättning att brottet kan anses ringa." Är brottet ej ringa, blir det att bedöma som stöld. Av de straffbestämmelser som i övrigt nu finnas upptagna i 24 kap. bibehållas i förslaget endast stadgandena om straff för olovligt tagande av väg och olovligt fiske, medan återstående olika kränkningar av ägande- eller nyttjanderätt till fastighet skola bliva att enligt sin natur hänföra antingen till skadegörelse eller till något av brotten egenmäktigt förfarande, självtäkt eller olovligt brukande, om vilka brott bestämmelser finnas i andra kapitel av strafflagen. En nyhet i kapitlet är åter, att försök till grov skadegörelse gjorts straffbart.

Beträffande 25 kap., som avhandlar ämbetsbrott, skiljer sig förslaget väsentligt från gällande lag. Kommittén utgår från att de allmänna straffbuden mot olika brottsliga gärningar böra vara tillämpliga även om brottet begås